En hobbits äventyr


Titel: Bilbo - en hobbits äventyr
Originaltitel: The Hobbit
Författare: J.R.R. Tolkien
Utgivningsår: 1937
Förlag: Rabén & Sjögren (2001)
Sidor: 229
Övrigt: Bilbo är föregångaren till Sagan om ringen.

Handling:
Hobbiten Bilbo Bagger är som de flesta hober: njuter av långa samt många måltider och stillsam tillvaro. En dag knackar trollkarlen Gandalf på hans dörr, och innan Bilbo vet ordet av det kommer tretton dvärgar instörtande in i hans håla. De har en plan som går ut på att ta sig till Ensamma berget, för att där dräpa draken Smaug, och på så sätt ta tillbaka den skatt som en gång tillhörde dvärgarna.

Mina tankar:

Med näven knuten högt upp i luften kan jag äntligen säga att jag har läst Bilbo av J.R.R. Tolkien! Att ännu en gång kunna motbevisa Boktipset, som trodde att jag skulle ge boken fjuttiga 2.9 i betyg, ser jag som en ren bonus.

Vad ska jag säga? Det var väldigt länge sedan jag senast läste en såhär fantastisk saga, och då med betoning på ordet saga. Neil Gaiman må vara bra med sin Stardust, men nej, inget slår än så länge Tolkiens Bilbo.


Det finns många anledningar till varför det här är den ultimata sagan. Inte minst är Tolkien en gud när det kommer till att berätta en historia på ett fängslande, och allvetande, vis - det är både humoristiskt och oskyldigt på samma gång, vilket jag många gånger skrattade åt.

Tidigare har jag alltid haft svårt för Bilbo i filmadaptionerna av Härskarringen-trilogin, där han är betydligt äldre och mer påverkad av ringens egenskaper, men i denna föregångare får man se en helt ny sida av honom. Visserligen kunde man stundtals skymta hans framtid, och det gjorde mig djupt ledsen, men för det mesta upplevde jag äventyret som lättsamt och underhållande. 

Jag älskade att få denna bakgrundsdjupdykning som jag upplevde fattades mig i uppföljartrilogin. Plötsligt kunde man förstå sig på Gandalf mer, likaså Gollum, dvärgarna och de olika alvsorterna med mera. Det slutade med att jag hejade på nästan de flesta som dök upp under historiens gång, men speciellt svag var jag (av någon anledning) för dvärgen Fili. Och jag gillar hur Tolkien lekte en massa med karaktärernas namn - insisterade på att ge dvärgarna rimmande namn som Fili och Kili, Nori och Dori samt Dvalin och Balin.


Tolkiens verk har, vad jag vet, nästan alltid en tillhörande karta över Midgård och detta bidrar ytterligare till känslan av att det här är den ultimata sagan. Personligen älskar jag att kunna följa deras resa. Speciellt i slutet känner man sig som en vinnare då man kan dra streck mellan alla hållplatser och få cirkeln att gå runt. (Ja, man har tydligen olika ambitioner här i livet..)

Jag ska medge att jag inte föll helt för historien, men jag ska definitivt läsa om Bilbos äventyr på nytt, fast då på originalspråk och med det här tjusiga omslaget. Förhoppningsvis blir jag då ännu mer begeistrad.

Övrigt:
- Filmtrailern till The Hobbit: An Expected Journey i en länk här.
- The Hobbit skulle egentligen bara bli uppdelat i två delar, men har ändrats så att det kommer en tredje film som ska spelas in snart. Då har regissören Peter Jackson tänkt använda sig av materialet från appendixet till Konungens återkomst för att på så sätt knyta samman säcken.
- Sverigepremiären för The Hobbit: An Expected Journey är 12 december 2012 och för The Hobbit: There and Back Again 13 december 2013. The Hobbit: Part 3 (okänd titel) visas sommaren år 2014.

Och så går de döda igen


Titel: The Walking Dead - Tills döden skiljer oss åt
Originaltitel: The Walking Dead - Days Gone Bye
Författare: Robert Kirkman
Illustratör: Tony Moore
Utgivningsår: 2004
Förlag:
Apart Förlag (2011)
Sidor: 144
Serie: The Walking Dead #1

Handling:
Småstadspolisen Rick Grimes vaknar upp på sjukhuset efter två månader, men hittar till sin förvåning ingen levande där. I stället visar det sig att en epidemi har svept över landet som fått de döda att gå igen. Med beslutsamhet ger Rick sig iväg till Atlanta för att leta reda på sin fru och sin son, som han hoppas på att kunna hitta där.

Mina tankar:
Förra året när jag introducerades till tvserien fastnade jag direkt, mycket på grund av den makabra historien (som egentligen nog inte är särskilt originell) och av den alldeles galet övertygande sminkningen. Att den var nervkittlande spännande var såklart ett stort plus.

Med tvserien i åtanke bestämde jag mig för att inte läsa Kirkmans verk, men så fanns den första volymen på biblioteket. Det kan väl inte skada att läsa den tänkte jag och läste ut albumet på någon timme. När jag nått sista sidan var känslan mest: Jaha, var det inget mer?


Seriealbumet vs. tvserien ↑


Imponerad var jag alltså inte, även om jag gillade att vissa händelser utspelade sig väldigt tidigt, som i jämförelse med tvserien inte avslöjades förrän sent. I och med det är jag halvt osäker på när jag kommer att våga plocka upp den nästa volymen, med tanke på att många spoilers isåfall avslöjas.

För ja - även om jag inte alls var begeistrad över stereotyperna, plattheten, de orimligt snabba lösningarna på alla problem och bristen på riktig spänning - så var den i alla fall lättläst och bläddrandeframkallande. På engelska ska det dock bli nästa gång.

Jag föredrar fortfarande tvserien The Walking Dead (2010—), som även råkar vara en av mina favoriter, och skulle rekommendera den före seriealbumversionen. Fast jag måste säga att det var ganska kul att kunna se likheterna mellan seriealbumet och tvserien.

Om en tilltrasslad tillvaro


Titel: Jellicoe Road
Originaltitel: On the Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Utgivningsår: 2006
Förlag: X Publishing (2012)
Antal sidor: 351

Handling:
En 11-årig Taylor Markham övergavs utanför 7-Eleven i Jellicoe av sin mamma. Nu har det gått sex år sedan dess. På internatskolan där hon numera bor pågår ett slags territoriumkrig där hon spelar en stor roll och i samband med att en närstående till Taylor försvinner börjar det förflutna komma ikapp henne.

Mina tankar:
Problemet med att skriva den här recensionen är av den anledning att jag är rädd att den eventuellt kan förstöra läsupplevelsen för de av er som ännu inte haft chansen att läsa Jellicoe RoadMed det sagt tycker jag faktiskt att ni ska ta er till närmsta bibliotek, låna och läsa boken.

Jag ska säga er det här: De ord som når min tunga först i en beskrivning av Jellicoe Road är "ren och skär kärlek". När jag förra året läste ett hyllningsinlägg skrivet av Bokhoras egna Johanna Lindbäck väcktes mitt intresse ganska rejält, och det var bara att lägga ett inköpsförslag till mitt bibliotek. Sms:et kom någon vecka efteråt, så det var bara att cykla genom stan för att hämta upp boken.


Den starka inledningen. 

Väl hemma påbörjades läsningen samma dag och sammanlagt var det fyra intensiva dagar fyllda av förvirran, förståelse, förtvivlan och allra sist förtjusning över verket som helhet. Därefter började den känslosekvensen om igen. Och om igen. Det var som om någon hade slagit sönder mitt inre femiotusen gånger om för att slutligen låta det sättas samman i vad som återstod. (Knappt något det vill säga.) Och av den anledningen var jag så otroligt rädd för att läsa om boken.

I efterhand, nu när jag läst den svenska översättningen, kan jag säga att min ängslan var onödig. Första gången jag läste Jellicoe Road grät jag något så fruktansvärt mycket, redan innan jag kunde sätta samman fragmenten till en helhet, och fastän jag nu visste vad som skulle hända gjorde det inte saken mindre sorgligt för det. Istället spenderade jag nog små nästintill mönsterlagda stunder åt att bara gråta åt varje liten detalj i berättelsen. Mina ögon var så illröda och sved något så fruktansvärt efteråt att även min familj noterade det.

Så vad handlar boken om egentligen? För mig handlar den om gemenskap och sökandet efter harmoni, hela vägen ut. Mer än så vill jag egentligen inte avslöja, för det är något man måste ta reda på själv. Och jag hoppas verkligen att ingen ger upp, för visst är de där första 150 sidorna förvirrande och jobbiga, men det är värt det i slutändan. Jag lovar.

Det här är ingen "engångsbok", utan en som är värd att läsas om många gånger. För varje gång jag kommer att ha läst Jellicoe Road kommer jag att påminnas om varför jag älskar den här boken så himla mycket. Ja, jag måste nog gå och köpa både den svenska översättningen och det australienska originalet snart.

Lustig övrigtgrej:
I Johanna Lindbäcks måndagsmöte med Melina Marchetta sade sistnämnda att hon blivit inspirerad av Louis Sachars (fantastiska) bok Holes - i min recension jämförde jag just de två böckerna.

Keeping the moon


Titel: Keeping the Moon
Alternativ titel: Last Chance (Tack, Anna!)
Författare: Sarah Dessen
Utgivningsår: 1999
Förlag: Speak (2004)
Sidor:
228

Handling:
När 15-åriga Colie tvingas bo hos sin egensinniga moster Mira i Colby förväntar hon sig den värsta sommaren. Oväntat får hon ett jobb på restaurangen Last Chance, där hon träffar servitriserna Isabel och Morgan. De nya bekantskaperna öppnar upp en ny syn på värld för Colie, en som kanske funnits där hela tiden.

Mina tankar:
Det är nog så att någon har kastat en förbannelse över mig. För saken är den att när jag börjar läsa vissa författares böcker på ett visst språk så har jag ofta svårt att bryta trenden, och det är så det ligger till med Sarah Dessen.

Tidigare har jag läst alla hennes böcker som blivit översatta till svenska och tyckt om de allihop. Så efter mycket om och men kunde jag inte hålla fingrarna borta från originalen, och jag är rätt inställd på att originalspråk är att föredra så länge man behärskar språket, och reserverade således Keeping the Moon på biblioteket.

Och jag vet inte om det har med språket att göra eller historien, eller en ren blandning, för det tog mig uppåt 100 sidor innan jag började tycka att det låg någon skvätt charm i allt. Sedan kan det kanske också bero på att detta är en av Dessens tidigare böcker, vilket märks då karaktärerna inte känns lika välputsade som hennes senare.


Historien har inte helt och hållet den där nypan av allvar och det där slänget av livslärdom (eller djup) som jag förknippar med hennes verk. Sedan finns det inte alls så mycket humor jag önskat i boken heller, vilket är synd. Och killen (som ju är obligatorisk i Dessens böcker) är inte alls lika swoon-värdig som jag hoppats på.

Colie faller för mig tämligen platt, även om hon genomgår viss förändring, och jag önskar att hon bara kunde bryta sig ur sitt skal lite tidigare. Detsamma skulle jag vilja säga om de andra karaktärerna. Min favorit var nog Isabel, mest för att hon i alla fall hade någon slags personlighet. Riktningen som boken går är så uppenbar och jag gillar inte själva klichéerna och typiskheten som boken tycks vara proppfull av. Fast okej, det är den.

Så nej, jag blev inte förälskad i den här - men jag ger inte upp. Mer Dessen åt folket!

Om överstrukna ord med dubbla budskap


Titel: Rör mig inte!
Originaltitel: Shatter Me
Författare: Tahereh Mafi
Utgivningsår: 2011
Förlag: B. Wahlströms (2012)
Sidor: 303
Serie: Shatter Me #1

Handling:
Juliette har varit instängd i en cell på ett mentalsjukhus i 264 dagar. Under dessa 264 dagarna har hon varken pratat med eller vidrört någon annan människa, med den anledning att hennes beröring är dödlig. På så vis slipper Juliette oroa sig för att kunna skada någon. Tills den dag då hon tilldelas en cellkamrat.

Mina tankar:
Då var det dags för mig att ännu en gång skriva en recension om en välomtalad bok, som jag förresten kan berätta är en verkligt populär titel med tanke på bibliotekernas reservationsköer. Själv var jag först på listan och slapp vänta alldeles för länge innan jag kunde sätta igång med läsningen, och det gick fort att läsa när jag väl kommit förbi den första riktiga vändningen.

Tahereh Mafi imponerar, med sina unga ålder och sin språkstil – med syftning på de överstrukna orden, valet att inte alltid använda sig av interpunktioner och att inte skriva ut siffror med bokstäver. Att Mafi skriver så medför en annan slags känsla i läsningen, åtminstone för mig, och det är som om jag når fram till Juliette bättre. Lite som om vi delade varandras tankar.

Det blir helt enkelt en snygg virvelvind av förvirring och kaos i Juliette som man enklare förstår - eller vill förstå i den utsträckning man kan. Det är också väldigt ambitiöst och effektfullt skrivet, med de dubbla budskapen som döljer sig på sidorna. Och det visar också på hur komplex och fascinerande den riktiga människan är - för ingen är alldeles slätstruken.


Själva kärleksintrigen var dock alldeles för svajig (och förutsägbar) för att någonsin kunna övertyga mig helt, och tidvis var den så bristande att man nästan ville skumma förbi de partierna där det blev lite väl klyschigt. Det var inte det att deras ömhetsbetygelser för varandra inte var otrovärdig - utan snarare själva tidsperspektivet och deras kärleksförhållande som helhet. Det kändes verkligen som om Mafi pressade in en kärlekshistoria under tidspress, vilket dessvärre också märktes.

Vad gäller händelseförloppen, från början till slut, var jag för det mesta nöjd. Jag uppfattade aldrig tempot som särskilt långsamt, utan lagom drivande. Utöver det var även de flesta karaktärerna (onda som goda) sympatiska, vilket jag måste säga att jag gillar - ett porträtterande av den mänskliga färgskalan. Och slutet tyckte jag var riktigt maffigt, och avslutades precis sådär så att jag ville ha nästa bok att läsa omedelbart. Avslutet andas liksom begynnelsen inför den stora striden, och det i stil med bästaste (spoilers!) X-Men.

Av någon anledning tror jag dock att jag för en gångs skull väntar på de svenska översättningarna. Bara de sätter igång med att översätta de resterande två delarna såfort det bara är möjligt!

För att göra det enkelt - en bok om kärlek


Titel: Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet
Originaltitel: The Statistical Probability of Love at First Sight
Författare: Jennifer E. Smith
Utgivningsår: 2012
Förlag: B. Wahlströms (2012)
Sidor: 206

Handling:
17-åriga Hadley missar flygplanet med fyra ynkliga minuter; planet skulle ta henne över Atlanten till London där hennes pappa ska gifta om sig med en kvinna hon aldrig träffat. I stället tvingas hon invänta nästa plan som inte går förrän om flera timmar. Då dyker Oliver upp, en fullkomlig främling, och med honom tycks tiden gå snabbare. Fyra minuter förändrar Hadleys tillvaro, men på vilket sätt?

Mina tankar:

Trots att jag egentligen hade strukit titeln helt från min att läsa-lista kunde jag bara inte låta bli att låna hem boken när jag visste att biblioteket hade köpt in den. Och det beslutet är inget jag ångrar direkt. Med det sagt skulle jag inte vilja påstå att handlingen på något sätt är exceptionell eller ens minnesvärd. Berättelsen är helt okej, söt som sockerdricka emellanåt och klump i halsen-sorglig någon enstaka gång.

Språket hålls simpelt, och beskrivningarna var till en början faktiskt ganska tråkiga och typiska, men det är något man glömde efter ett tag. Och det är samtidigt vad som lyfter boken något, att den är högst lättläst och lagom drivande i sin handling. Det var bara att luta sig tillbaka och läsa.

Om man bortser från språket måste jag dock säga att Smith har en förmåga att formulera desto bättre minnesvärda citat eller små vardagsfragment alla kan känna igen sig i. Exempelvis det här citatet: "Det är en sak att springa sin väg när någon jagar en. En helt annan sak att springa ensam."


Cumulusmolnen som Oliver talar om.

Å andra sidan finns det saker jag starkt ogillade med boken (och skulle vilja inflika att jag pinsamt nog ofta inte håller mig politiskt korrekt när jag läser). Det som verkligen fick och får mig att rysa är det här ständiga pratet om att få bekräftelse av det motsatta könet. Hadley verkar bland annat resonera som följande att "om alla andra killar tycker att jag är söt, ja, först då måste jag vara det". Och det skrämmer mig att verkligheten ser ut så, liksom att den här boken – och många andra – har sådana dolda budskap som når fram till okritiska läsare. Det är skamligt!

Sedan tycker jag även att en jag-form hade kunnat vara att föredra, då det skulle ge större chans till personutveckling och kontakt med läsaren istället för att lämna huvudkaraktären tämligen platt. (Förresten verkar jag ändå vara den enda läsaren som visade sympati för henne?)

Nu blev det, som kanske anas, snarare lite för puttenuttgulligt och oförståndigt för min smak. Men jag skulle ändå vilja säga att boken överlag är helt okej, även om man önskar att fler hade varit mer källkritiska angående de där små detaljerna. Avslutningsvis tycker jag dock att Claras recension (om än negativare) ger mer att bita i.

En märklig och oförglömlig berättelse



Titel: The Ghost's Child
På svenska: Pojken i soffan
Författare: Sonya Hartnett
Utgivningsår: 2007
Förlag: Walker Books Ltd (2008)
Sidor: 192

Handling:
Den gamla Matilda hittar en dag oförklarligt en ung pojke sittande i vardagsrummet. För honom berättar hon om den unga Matilda, eller Maddy som hon kallades, som aldrig tycks känna sig hemma någonstans, inte förrän hon beger sig ut på sitt livs äventyr för att upptäcka världens mest vackra skapelse..

Mina tankar:
Varför har jag inte tidigare läst den här boken? Varför har ingen sett till att jag läst den förrän nyligen? Varför hyllar fler människor inte den? Det är verkligen bra frågor. Att jag lånade boken var mycket tack vare Hannas inlägg om favoritomslag.

Allra mest lockade boken mig på grund av den vackra illustrationen på framsidan, som jag förresten inte skulle tacka nej till att ha inramad på mitt rum, men också på grund av titeln – som dessutom hade en så härligt poetisk handstil. (Om nu sådan finns.)

Så, när jag gick inom biblioteket, i en stad inte långt hemifrån, och hittade The Ghost’s Child i den engelska ungdomssektionen kunde jag inte låta den stå kvar där. Det tog en dryg vecka innan jag plockade upp den igen.


I samband med mina sommartågresor har jag alltid åtminstone en skönlitterär bok i tygkassen, oavsett hur lång eller kort resan är, och för några veckor sedan var det alltså The Ghost’s Childs tur. Jag började läsa den högt för min tågkompanjon, med andra ord syster, och efter bara några stycken tyckte vi att historien hade stor potential att kunna bli något alldeles särskilt.

Det var något med språket. Och karaktärerna. Båda så unika och avskalade. Från första sidan skymtade man en antydan till något osagt, något sorgligt, i den gamla kvinnans liv. Därefter var det bara att läsa – för att ta reda på vad pojken gjorde där och vem Matilda var.


Efter 60 sidor var vi fast, och det sträcklästes inpå småtimmarna. När jag sedan (relativt) oförklarligt började gråta, för att vi båda två sedan skulle börja gråta vattenfall så att en paus (eller tre) var nödvändig, insåg jag snabbt att den här boken skulle vara en som skulle dröja sig kvar länge.

Den bara lade sig, tyst, bland toppen av mina favoritböcker någonsin. Så. Himla. Bra. Och jag är kräsen. Ungdomsbok? Den här? Knappast! Den passar verkligen alla åldrar.

Mer än så hade jag inte tänkt avslöja. Nu är det upp till dig att leta upp och läsa The Ghost’s Child. Jag vet i alla fall med garanti att jag kommer återvända till den här pärlan.

En oförglömlig sommar


Titel: Sommaren jag blev vacker
Originaltitel:
The Summer I Turned Pretty
Författare:
Jenny Han
Utgivningsår:
2009
Förlag:
B. Wahlströms (2010)
Sidor: 250
Serie: 
Sommar-serien #1

Handling:
Det är sommar, vilket betyder att Belly äntligen befinner sig i Cousins efter månaders längtan. Till sommarhuset åker hon vartendaste år tillsammans med sin familj, och det är där hon hör hemma. Dit åker även bröderna Conrad och Jeremiah årligen med deras mamma Susannah som äger huset. Alla somrar är varandra lika, men den här är annorlunda och ingenting kommer någonsin att bli sig likt igen.

Mina tankar:
För ovanlighetens skull (kan diskuteras) tonar jag ner handlingen istället för upp, kanske för att undvika ordet tonårsförälskelse, som ju självklart är just vad den här boken i stort sett handlar om.

Vad gäller både historien och karaktärerna är jag överraskande tolerant, trots att jag stundtals vill vrida nacken av Belly. Det jobbiga är att lyssna på hennes eviga tankar om hur hon inte är så utseendefixerad, men ändå pratar om det konstant. Eller det faktum att hon gör allting mer komplicerat än det behöver vara - för både hennes och andras eget bästa.

Det som väger upp boken och får mig att plöja igenom boken är de där känslorna som väcks. För det är nog rätt motvilligt som jag måste erkänna att jag älskar ungdomsböcker som handlar om den första riktiga kärleken, hur mediokra dem än är, men mer än det är jag en total sucker för sådana som är sorgsna och olyckliga.


Ett litet stycke med tankar som jag instämmer i. ↑

Till Sommaren jag blev vacker grät jag - utan att vara för specifikt spoileraktig - en bra stund fastän det egentligen inte är mycket sorgligare än en typisk romcom-film à la Love and Other Drugs. Men det är liksom tillräckligt romantiskt och sorgligt struligt för att få mig att vilja läsa om boken på nytt.

Okej. Så nu är det ute: Jag älskar ungdomsböcker (och filmer) som handlar om kärlek, helst tragiska som får mig att gråta hutlöst. Fast för det mesta är Sommaren jag blev vacker inte ledsam att läsa, utan snarare oskyldigt somrig och ungdomligt naiv - precis så som jag gillar mina ungdomsböcker. Typ.

Tack för recensionsexemplaret, B. Wahlströms!

City of Bones


Titel:
City of Bones
Författare: Cassandra Clare
Utgivningsår: 2007
Förlag: Walker Books Ltd. (2007)
Sidor: 442
Serie: The Mortal Instruments #1

Handling:
Clary Fray är mer eller mindre som vilken 15-åring som helst. Hon bor i New York tillsammans med sin mamma då hennes pappa dog i en bilolycka innan hon föddes. Eller det är i alla fall vad hennes mamma berättat. När Clary och hennes bäste vän Simon en kväll befinner sig på klubben Pandemonium bevittnar Clary något som vänder upp och ner på hela hennes värld..

Mina tankar:
När det kommer till hyllade böcker lyckas jag sällan komma över dem förrän efter allas lovord. Likaså gäller alltså City of Bones.

Ett stort problem med hyllande är ofta att förväntningarna växer sig groteskt stora, hur ogärna man än vill det, vilket gjorde att jag inte blev lika imponerad av City of Bones som jag trodde jag skulle bli. Och det stör mig eftersom jag - i synnerhet - låter mig påverkas alldeles för mycket av vad andra tycker. Verket förlorar liksom sitt "riktiga" värde, om ni förstår vad jag menar.
 
Vid första anblick tyckte jag att Cassandra Clares språk inte var särskilt speciellt. Efter endast några kapitel märkte jag också att hon hade sina favoritord (t.ex. parchment) som dök upp gång på gång, att det efter ett tag kändes som om beskrivningarna ibland var lite överflödiga och att det mesta var skrämmande förutsägbart. Sammantaget försvann liksom WOW-känslan jag hade hoppats på. Ändå kan jag inte låta bli att imponeras av Clare då det märks hur mycket tid och framförallt kärlek hon lagt på att bygga upp den här magiska och mörka världen - dessa olika väsen, alla personligheterna, detaljerna.
 
Antingen har jag blivit väldigt kräsen vad gäller böcker eller har jag också tittat för mycket på actionpackade blockbusters för jag tyckte det gick ovanligt trögt att ta mig igenom början, även om ploten var lovande och jag inte precis behövde kämpa mig genom sidorna. För tvärtemot vad alla andra har sagt om tempot i boken så tycker jag att hela historien låg på is fram till de sista 150 sidorna då det plötsligt hände saker! Sluttwisten var väntad, men jag kunde ändå inte låta bli att gapa av förvåning och utbrista ett storvrål i form av ordet "NEEEEJ". När sista sidan var läst var jag så sporrad och det var ingen frågan om vad jag skulle göra, nämligen läsa uppföljaren City of Ashes.



De flesta karaktärerna tyckte jag om, speciellt en viss Wayland. För även om Jace och kanske egentligen allas sarkasm ofta kan upplevas som väldigt uppstyltade och för perfekta är det inget som stör mig personligen. Förmodligen för att jag periodvis (läs: nästan alltid) kan vara riktigt sarkastisk själv, så det passar mig att läsa de nästintill inövade replikerna som praktiskt taget levereras i varje dialog. Faktum är att jag inte skulle klaga på om det hade varit mer sarkasm - jag älskade nämligen humorn i boken och skrattade nästan konstant!
 
Sedan tyckte jag mycket om att se författarens "tydliga" inspirationskällor. Eller så var det bara jag som såg dessa, men jag tyckte att Valentine bland annat påminde om en ung Tom Riddle. Det fanns lite annat med, men det skrev jag inte ner av någon anledning..
 
Nåväl. Trots att jag tyckte om historien och karaktärerna blev jag inte tillräckligt känslomässigt engagerad, blev aldrig såpass uppspelt att jag höll på att explodera eller implodera. Fast underhållande var det minsann och dar! City of Bones är absolut läsvärd, och jag ångrar inte en enda sekund att jag plockade upp The Mortal Instruments-serien.

Övrigt:
- Filmningen av The Mortal Instruments påbörjas den 15:e augusti i år, med mer information här.
- Den sjätte och avslutande delen i serien, City of Heavenly Fire,  är planerad att släppas i mars 2014.
- Omslagsmodellen påminner mig om skådespelaren Jason Lewis, vilket är lite lagom störande.

Jag bekantar mig med Yates sista


Titel: Cold Spring Harbor
Originaltitel: Cold Spring Harbor
Författare: Richard Yates
Utgivningsår: 1986
Förlag: Norstedts (2011)
Sidor: 199

Handling:
I den lilla staden Cold Spring Harbor bor den pensionerade och bortglömde arméofficern Charles Shepherd tillsammans med sin alkoholiserade hustru. Deras son Evan spenderar all sin tid på bilar och samtidigt tycks han bli allt mer eftertraktad. Han gifter sig tidigt, men äktenskapet går i spillror. Därefter träffar han Rachel Drake, som han gifter sig med i stället för att, som först planerat, gå på college. De flyttar från storstaden till idylliska Cold Spring Harbor med Rachels familj och lyckan är minst sagt kortvarig.

Mitt omdöme:
Inte alldeles för lång tid efter läsningen av Easter Parade gick jag inom stadsbiblioteket och letade upp Richard Yates sista roman som publicerades innan han dog, nämligen prisade Cold Spring Harbor. Mitt läsexemplar var ett från Norstedts, som gjort nya och snygga satsningarna på klassiker. Jag älskar varenda en av dem! (Jajamän, önskelistan fortsätter för evigt.)

För att återvända till själva boken så måste jag återigen hylla Yates för hans språk. Det är så otroligt lätt att följa hans historier och jag lägger aldrig märke till hur minuterna försvinner till skillnad från en mängd andra böcker.
Dessvärre har jag samma problem med Cold Spring Harbor som jag hade med Easter Parade. Jag vill så gärna älska, men nej - det vill varken hjärnan eller hjärtat. För det är något med karaktärerna som gör att jag inte engageras fullt ut i historierna, och de känslostormarna jag så gärna vill vara fast i uteblir. Då bör det också noteras att jag tyckte lite bättre om Easter Parade. Men det är kanske inte särskilt märkligt då boken endast hade dryga 200 sidor.
För att återvända till själva boken så måste jag återigen hylla Yates för hans språk. Det är så otroligt lätt att följa hans historier och jag lägger aldrig märke till hur minuterna försvinner till skillnad från en mängd andra böcker.

Dessvärre har jag samma problem med Cold Spring Harbor som jag hade med Easter Parade. Jag vill så gärna älska, men nej - det vill varken hjärnan eller hjärtat. (Då bör det också noteras att jag tyckte bättre om Easter Parade som hade ett fantastiskt avslut.) För det är något med karaktärerna som gör att jag inte engageras fullt ut i historierna, och de känslostormarna jag så gärna vill vara fast i uteblir. Men det är kanske inte särskilt märkligt då denna roman endast har dryga 200 sidor.


Cold Spring Harbors gula och löjligt retrofina pärminsida.

Karaktärerna kändes, som vanligt, tragiska och avsides; när de är lyckliga tror de att livet är fulländat, men för det mesta är de bara miserabla och letar efter utvägar från nuvarande förhållanden. Det känns hopplöst och en aning deprimerande i längden. Nyckfulla men konstanta i nyckfullheten skulle man kanske kunna säga att karaktärerna är, om ni förstår. Ett Yates-verk är som att följa ett ännu mer dekadent (om det nu är möjligt) och oglamoröst Mad Men fast med arbetarklassen i fokus.

"If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy", sade Richard Yates i en intervju och detta instämmer jag i. Och något i mig lockas till det. Snart får jag nog ge mig på jakt efter Revolutionary Road.


En trygg berg- och dalbana


Titel: Du glömde säga hej då
Originaltitel: What Happened to Goodbye
Författare: Sarah Dessen
Utgivningsår: 2011
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Sidor: 434

Handling:
Efter föräldrarnas skilsmässa har Mclean de senaste åren flyttat mellan olika städer - överallt där hennes pappa behövts. I stället för att se det som något negativt innebär flyttarna nya möjligheter att börja om, att bli någon ny. Men flytten till Lakeview är annorlunda och trots att Mclean redan bestämt sig för vem hon vill vara tycks hon inte kunna vara någon annan än just sig själv. Så vem är Mclean egentligen?

Mitt omdöme:
De relativt få Dessen-böckerna jag gett mig på har jag tyckt mycket om, och detsamma måste jag säga gäller Du glömde säga hej då. Även om jag inte blev lika lyrisk av denna berättelse som jag blev av de tidigare svenska utgivningarna Mycket mer än så och Mitt perfekta liv så kan jag inte låta bli att bli töntigt insatt och upprymd av Mcleans alla bekymmer. Trots väldigt förutsägbara vändningar i berättelsen och impulsartade beslut som karaktärerna tar.
Om jag hade fått träffa författaren skulle jag vilja fråga Sarah hur hon lyckas skapa alla sina killkaraktärer. För de är verkligen löjligt fina. De såkallade skavankerna som de har, hit räknas även Dave, är nästintill obefintliga. Bristen på dåliga sidor får mig att rynka näsan lite, även om jag samtidigt tror att det är ytterligare en anledning till varför jag tycker om de här berättelserna. Sedan kan väl bristen bero på att killarna aldrig är huvudpersonerna i Dessens böcker, vilket får mig att vilja skriva ett par meningar om Jason som är en biroll i boken. Precis som Anna på Boktycke tyckte jag också att Jason var den mest intressanta karaktären - hur gick han från en rättså motbjudande till en ödmjuk och otråkig karaktär? Jag går defintivt och ställer mig i kön till boken där han är huvudrollen.
Och precis som de flesta andra som läst Dessens böcker kan jag inte heller låta bli att inte jämföra den här boken med hennes tidigare under läsningen. Så visst blev jag lite besviken på den senaste, och min favorit är - än så länge - Mycket mer än så, men den är fortfarande läsvärd.
I slutändan är det en feel good-ungdomsbok som är perfekt för latare dagare. Du glömde säga hej då är vad jag skulle påstå ett säkert kort - en trygg berg- och dalbana.
De relativt få Dessen-böckerna jag gett mig på har jag tyckt mycket om, och detsamma måste jag säga gäller Du glömde säga hej då. Även om jag inte blev lika lyrisk av denna berättelse som jag blev av de tidigare svenska utgivningarnaså kan jag inte låta bli att bli töntigt insatt och upprymd av Mcleans alla bekymmer. Trots väldigt förutsägbara vändningar i berättelsen och impulsartade beslut som karaktärerna tar.

Mclean är en överlag sympatisk karaktär som jag snabbt ville lära känna bättre, men jag blev desto mer positivt överraskad över de andra karaktärernas förändringar - Deb var exempelvis en härlig kontrast till Heather, Riley och Ellis och det var kul att se hur hon växte. En tredje karaktär jag gillade var Dave, killen som var granne med Mclean, som var precis lagom charmig, rar, intelligent och rolig utan att vara olidligt perfekt. Eller?

Om jag hade fått träffa författaren skulle jag vilja fråga Sarah hur hon lyckas skapa alla sina killkaraktärer. För de är verkligen löjligt fina. De såkallade skavankerna som de har, hit räknas även Dave, är nästintill obefintliga. Bristen på dåliga sidor får mig att rynka näsan lite, även om jag samtidigt tror att det är ytterligare en anledning till varför jag tycker om de här berättelserna. Sedan kan väl skavankbristen bero på att killarna aldrig är huvudpersonerna i Dessens böcker, vilket i sin tur får mig att vilja skriva ett par meningar om Jason som är en biroll i boken.

Liksom Anna tyckte jag också att Jason var den mest intressanta karaktären - och jag undrade hur han gick från att vara en rättså torr till en ödmjuk och otråkig karaktär. (Han var även med i Mitt perfekta liv och Mycket mer än så.) Nyfikenheten väcktes helt klart och jag går defintivt och ställer mig i kön till boken där han är huvudrollen.


↑ Språket var som vanligt bra (även om det fanns både felstavningar och inkorrekta meningsföljder) samt lättläst och jag tyckte om hur många av styckena avslutades med mer "poetiska" inslag.

Och precis som de flesta andra som läst Dessens böcker kunde jag inte heller låta bli att jämföra den här boken med hennes tidigare. Så visst blev jag lite besviken på hennes senaste, och min favorit är fortfarande Mitt perfekta liv, men jag skulle ändå vilja säga att Du glömde säga hej då är läsvärd.

I slutändan är det här en feel good-ungdomsbok som är perfekt för lata (sommar)dagar. Du glömde säga hej då är vad jag skulle påstå ett säkert kort - en trygg berg- och dalbana.

Slutligen tackar jag Rabén & Sjögren så mycket för recensionsexemplaret!

Jag vill aldrig någonsin ha en cementträdgård


Titel: Cementträdgården
Originaltitel: The Cement Garden
Författare: Ian McEwan
Utgivningsår: 1978
Förlag: Brombergs (2010)
Sidor: 168

Handling:
Efter faderns död förfaller modern sakta alltmer och när även hon dör lämnas de fyra barnen helt ensamma. I rädslan för att bli omhändertagna av myndigheterna och separerade från varandra bestämmer de sig för att gömma undan moderns kropp och gjuter in henne i cement i källaren.

Mitt omdöme:
Det har gått ett tag sedan jag läste ut McEwans debutbok Cementträdgården, men i ärlighetens namn är det svårt att glömma den. För trots sina få sidor är boken innehållsrik och framförallt märklig.

McEwan lyckas utveckla den här historien med ett engagerat berättande och utförliga beskrivningar som ser till att framkalla starka känslor hos läsaren. Känslorna jag fick var så blandade - för samtidigt som jag var riktigt äcklad var jag också helt fascinerad av historien. Ordet skräckförtjusning beskriver nog mina känslor bäst och har aldrig kommit till bättre användning än nu. Och ordet morbid beskriver nog boken ypperligt.

Redan från början drogs jag till den originella ploten - barn som sätts i en okänd miljö och i det otänkbara gör ett beslut som kommer att förändra de för alltid - som man liksom hoppas på aldrig kommer att drabba någon någonsin. Trots att alla beslut de fattade bara kändes helt fel kunde jag inte låta bli att sympatisera med barnen.

Att följa den här berättelsen utan att egentligen kunna säga hur den skulle sluta gjorde att jag inte riktigt kunde förstå att den var slut fastän sidorna hade tagit slut. Slutet i sig är värt läsningen. Nästan.

Slutligen måste jag hylla Ian McEwings språk i just den här romanen - så lättillgänglig att jag med ens vill påbörja läsandet av hans andra verk. Så visst, den här debutboken passar kanske inte alla, men den känns som ett bra smakprov på vad för slags författare han är. En bra sådan.

En ung Joyces uppenbarelser


Titel:
Epifanier
Författare: James Joyce (med förord av Jonas Ellerström)
Utgivningsår: 2011
Förlag: Ellerströms (2011)
Sidor: 68

Om boken:
Epifanier är ingen skönlitterär bok, utan innehåller små texter som James Joyce skrev som ung med efterkommentarer skrivna i slutet av Jonas Ellerström. Den lilla boken består av Joyces såkallade epifanier, dvs uppenbarelser.

Mitt omdöme:
På gymnasiet fick vi läsa utdrag från Odysseus och jag blev redan då fängslad av Joyces iakttagelseförmåga och språkbruk. Jag skulle vilja hävda att Joyce har en briljant hjärna, men att läsa hans uppenbarelser utan vidare kontext var inte alls lika roande som jag hade önskat.


Jag älskade dock formatet och upplägget av boken - så fint! ↑

Konceptet tycker jag är riktigt tilltalande, och jag gillar att texterna säger en del om Joyce både som författare och individ. Dock anar jag att jag inte är tillräckligt insatt i Joyces författarskap och liv för jag hade svårigheter att följa hans tankebanor. De kändes ofta alldeles för slumpmässiga, vilket kanske inte är märkligt då många av uppenbarelserna var tagna ur hans drömmar. Men visst fanns det små guldkorn!

Vad jag kom fram till efter att ha läst Epifanier var dock att jag måste läsa åtminstone de två mest(?) kända verken Odysseus och Porträtt av konstnären som ung och förhoppningsvis känner jag igen några av uppenbarelserna. Sedan måste jag säga att den här lilla boken troligtvis lämpar sig bäst för de som verkligen beundrar eller är nyfikna på Joyce.

Favoritutdrag:

“We pencil-sketch our previous life so we can contrast it to the technicolor of the moment.”

En återvunnen recension från 2011 som blivit redigerad.


Titel: Ibland bara måste man
Originaltitel: Boy Meets Boy
Författare: David Levithan
Utgivningsår: 2003
Förlag: X Publishing (2007)
Sidor: 249

Handling:
När Paul en kväll befinner sig på stan med sina vänner blir han nästan omedelbart kär. Han träffar Noah som har de grönaste gröna ögonen och som får Pauls hjärta att slå extra snabbt. Det visar sig att de går på samma skola, men när Paul ska möta upp honom vid Noahs skåp uppstår ett missförstånd som leder till att saker och ting plötsligt börjar att trassla till sig i hans liv.

Mitt omdöme:
Ibland bara måste man köpte jag för nog ett eller två år sedan, och köpte den mest för omslagets skull. För hur kan man neka en bok som pryds av origami? (Omöjligt, säger jag.) Men det var först efter att ha läst Nick & Norahs oändliga låtlista som jag bestämde mig för att ta mig an ett självständigt Levithan-verk. Personligen var jag rätt besviken på Cohn/Levithan-samarbetet och blev därför mycket förvånad över att det här verket var riktigt bra - mer än jag hade vågat hoppas på.

Boken innehåller en bra dos av vänskap, kärlek och förvirring. De vänner som Paul har smälter så bra in i historien, en nätt skara bestående av färgstarka personligheter, och jag dras med i alla problem och känslor som uppstår. Att jag dessutom föreställer mig Darren Criss som Noah (rent utseendemässigt), killen Paul förälskar sig i, gör inte precis saken sämre.


↑ Uppstyltandet av ordet "jag" är snyggt för ögat, särskilt som det hela avslutas med ett "du", även om det nog inte alls är meningen.

Jag gillar överlag världen som Levithan skapat - ett slags utopistad, i vilken de flesta inte bryr sig om att överdramatisera det faktum att homosexuella skulle vara annorlunda. De flesta är accepterande av alla slags läggningar och på det sättet är den här boken olik andra böcker jag läst - fokuset är inte att ta upp den kanske mer typiska stereotyphandlingen där huvudpersonen ska hitta sig själv, våga komma ut, bli accepterad osv. Här är det istället redan överstökat, vilket jag tycker är rätt härligt.

I övrigt tycker jag att Ibland bara måste man känns genuin, fin och allmänbildande. Framförallt är den lättsam att läsa, trots små gupp i form av vardagliga problem, och som alltid tycker jag att Levithan har ett särskilt sätt att skriva på som får mig att vilja memorera flera stycken - just för att de är så pricksäkra.

Mina favoritutdrag:


Om att gräva hål


Titel: Holes
På svenska: Ett hål om dagen
Författare: Louis Sachar
Utgivningsår: 1998
Förlag: Bloomsbury (2000)
Sidor: 233
Övrigt: Boken har blivit filmatiserad; finns även en fristående fortsättning som heter Small Steps.

Handling:
Stanley Yelnats kommer från en otursförföljd familj och befinner sig alltid på fel ställe vid fel tidpunkt. När han blir falskt anklagad för stöld är Stanley inte förvånad när han döms till 18 månaders straffarbete på Camp Green Lake - ett ökenläger för ungdomsbrottslingar. Där tvingas Stanley och de andra varje dag i värmen gräva ett stort hål - som ett slags uppfostrande syfte - och om de hittar något ska detta rapporteras till anstaltschefen. Snart inser Stanley dock att de ansvariga på lägret döljer något.

Mitt omdöme:
Min syster har i evigheter försökt få mig att läsa Holes då hon själv läste den på universitet och älskade den. När jag fick Holes som pocket av henne förra året tänkte jag läsa den, men kom aldrig längre än att placera boken i en särskild vrå i bokhyllan. Tills nyligen då jag i desperation frågade henne om lästips.
Eftersom jag inte hade någon koll på handlingen läste jag baksidetexten, som dock var väldigt kort och inte alls särskilt avslöjande. Beskrivningen var intetsägande, och jag började bli skeptisk till om den faktiskt var bra alls. Därmed förvånades jag över innehållet - som inte alls var särskilt tråkigt, utan snarare väldigt humoristiskt och samtidigt underhållande - och läste ut boken på några timmar.
Holes påminner mig om Melina Marchettas Jellicoe Road då de båda författarna väver in flera historier på ett väldigt skickligt sätt. Båda de här två böckerna är som stora pussel. Medan Marchetta ibland har en mer dyster och melankolisk ton i sin bok tycker jag att Sachar berättande är mer utmanande. Han balanserar ständigt humor och optimism med melankoli - även i de dystraste av stunder. (Med det sagt är jag en av de som störtälskar Jellicoe Road.)
För att vara en bok för barn och ungdomar måste jag säga att Holes riktar sig till alla målgrupper. Särskilt som boken ständigt vidrör moralaspekten, vikten vid läskunnighet och sätter de två i fokus.
Visst är Holes emellanåt förutsägbar, men det är ingeting som stör mig. Historien har såklart en nypa av naivitet, inte helt ovanligt för barnlitteratur, men Sachar blandar det med mörkare sidor av människor. Här porträtteras människor som agerar på ytterst hemska och själviska sätt. Det som händer i boken är sällan oskyldigt och Stanley har det inte lätt, vilket tror jag är extra nyttigt för unga läsare som precis börjat förstå vad de läser.
Jag skrattade högt många gånger och blev rosenrasande minst lika ofta. Men en av de bästa sakerna under läsandet var känslan av att vara detektiv. Som läsare fick man hitta pusselbitar och sätta samman de till en sammanhängande enhet, vilket gör boken mer intressant och djup.
Såhär i efterhand önskar jag att jag hade läst Holes tidigare. Om jag hade läst den i 15-årsåldern är jag rätt säker på att den hade varit ännu mer fantastisk, och då älskar jag ändå historien om Stanley nu.
Min syster har i evigheter försökt få mig att läsa Holes då hon själv läste den på universitet och älskade den, men det var först nyligen då jag i desperation frågade henne om lästips som jag tog ut boken ur hyllan.

Eftersom jag inte hade någon koll på handlingen läste jag baksidetexten, som dock var intetsägande. Pga beskrivningen blev jag skeptisk till om den faktiskt var så himla bra. Därmed förvånades jag över innehållet - som inte alls var särskilt tråkigt, utan snarare väldigt humoristiskt och samtidigt underhållande - och läste ut boken på några timmar.

Sachars Holes påminner mig om Melina Marchettas Jellicoe Road då de båda författarna väver in flera historier på ett väldigt skickligt sätt. (Marchetta möjligtvis krångligare.) Båda de här två böckerna är som stora pussel. Medan Marchetta ibland har en mer dyster och melankolisk ton i sin bok tycker jag att Sachars berättande är mer utmanande. Han balanserar ständigt humor och optimism med melankoli - även i de dystraste av stunder. (Med det sagt är jag en av de som störtälskar Jellicoe Road.)


Såhär smart och humoristiskt skrivet var det ofta.

Visst är historien emellanåt förutsägbar, men det är ingeting som stör mig. Holes har såklart en nypa av naivitet, inte helt ovanligt för barnlitteratur, men Sachar blandar det med mörkare sidor av människor. Här porträtteras människor som agerar på ytterst hemska och själviska sätt. Det som händer i boken är sällan helt oskyldigt och Stanley har det inte lätt, vilket tror jag är extra nyttigt för unga läsare som precis börjat förstå vad de läser. 

Jag skrattade högt många gånger och blev rosenrasande minst lika ofta. Men en av de bästa sakerna under läsandet var känslan av att vara minidetektiv. Som läsare fick man hitta pusselbitar och sätta samman de till en sammanhängande enhet, vilket gör boken mer intressant. Och för att vara en bok för barn och ungdomar måste jag säga att Holes riktar sig till alla målgrupper. Särskilt som boken ständigt vidrör moralaspekten liksom vikten vid läskunnighet och sätter de två i fokus.

Såhär i efterhand önskar jag att jag hade läst Holes tidigare. Om jag hade läst den för några år sedan är jag rätt säker på att den hade varit ännu mer fantastisk, och då älskar jag ändå historien om Stanley nu. — Så vad väntar ni på? Läs den!

Divergent


Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Utgivningsår: 2011
Förlag: HarperCollins Children's Books (2011)
Sidor: 487
Övrigt: Divergent är den första delen i en trilogi, uppföljaren Insurgent kom ut i maj i år och tredje delen ska komma ut till hösten år 2013.

Handling:
I ett framtida Chicago är samhället uppdelat i fem fraktioner, vilka alla har en särskild egenskap som utgör var fraktions grundvärdering. En utvald dag varje år ska alla 16-åringar göra sitt livs viktigaste val, ett som avgör ens framtida identitet. Beatrice Priors val försvåras då ett test avslöjar att hon inte riktigt passar in i någon av fraktionerna och är en såkallad Divergent.

Mitt omdöme:
Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa fortsättningen Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt vänta snällt på den. (Är man kräsen och ytlig så är man.)
Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när Divergent släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån den ålder jag själv snart fyller, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Det språk hon dessutom behärskar bidrar till viss del att jag tycker om boken, och det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. Mäkta imponerande, minst sagt.
Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.
Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).
Vad gäller karaktärerna tyckte jag om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var alldeles för upprepande och i mindre grad självdestruktivt, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense" till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.
Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)
Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag, eller är det beskrivningarna av människorna - förmodligen en kombination. Jag var en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien, och var nog en stor anledning till varför den här dystopin kändes så hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.
På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så bra bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.
På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera.
Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt snällt vänta på att läsa fortsättningen. (Är man kräsen och ytlig så är man.)

Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när boken släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån min ålder, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Mäkta imponerande, minst sagt.

Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.

Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).

Vad gäller karaktärerna är de olika från person till person och jag tyckte om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var för självdestruktivt för hennes bästa, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense." till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.

Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)

Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag? Eller är det beskrivningarna av människorna? — Förmodligen en kombination. Det fanns uppenbara karaktärer, goda vs. onda, vilket såklart skapar spänning men också gör läsningen för lätt för läsaren; man får inte tänka efter på samma sätt som om karaktärerna hade haft en gråskala. Därför var jag en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien. Han (liksom beskrivningarna av de fraktionslösa och "dödandet" av människor) var nog en av de större orsakerna till varför den här dystopin kändes extra hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.

Det språk Veronica Roth har bidrar till viss del att jag tycker bättre om boken, det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så lysande bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.

På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera, och jag ska absolut läsa uppföljarna.

Övriga kommentarer:
- Uttal på karaktärernas namn och fraktionerna finns här.
- En viktig scen (Divergent Trilogy #1.1) ur Fours perspektiv finns på e-bok och kan även läsas här. Goodreads-länk till boken.
- Filmrättigheterna till boken har köpts.

Ten things we shouldn't have done


Titel: Ten Things We Shouldn't Have Done
Författare: Sarah Mlynowski
Utgivningsår: 2011
Förlag: Orchard Books (2011)
Sidor: 336

Handling:
När Aprils mamma bestämde sig för att flytta till Paris beslutade April sig för att bo med sin pappa. Men när hennes pappa ska flytta tvärs över landet kommer April på den briljanta planen att flytta in hos hennes bästa vän Vi - en plan som innebär att hon slipper byta stad, skola och vänner. Till sin förvåning går Aprils pappa med på det. Att de bor själva utan föräldratillsyn känner Aprils föräldrar såklart inte till. De tror att hon bor med Vi och Vis mamma, men vad är en liten lögn - eller rättare sagt tio?

Mitt omdöme:
Personligen behöver jag ibland en paus från "tyngre litteratur" och brukar då plocka upp lite mer lättlästa ungdomsböcker. Så när jag gluttade (som ju måste vara det sötfulaste ordet någonsin) i den engelska tonårssektionen på mitt bibliotek och hittade Ten Things We Shouldn't Have Done var det bara att ta fram lånekortet. (Boken uppmärksammade jag tack vare Maria!)

Jag hade mina föraningar om att det här skulle vara en förutsägbar och ytlig bok med typiska amerikanska high school-tjejer, och det var det också. De första 50 sidorna kändes lagom intressanta och dramatiska med introducerandet av karaktärerna samt situationen. De flesta karaktärerna var okej, men var för det mesta naiva, omogna och obetänksamma. För lite karaktärsförändring för min smak om jag ska vara ärlig - fast vad ska man vänta sig av 16-åringar som helst av allt festar?

Om jag hade varit typen som bara ger en bok 50 sidor innan hen bestämmer sig för att läsa vidare eller inte hade jag lagt ned boken vid det här laget. Dock var karaktären Hudson precis tillräckligt lockande och fin för att jag skulle fortsätta, och så ville jag naturligtvis veta hur April/Hudson/Noah-triangeldramat skulle sluta. Såhär i efterhand inser jag att det inte hade varit en dum idé att bara skumma igenom mellanpartiet för att komma till slutet..

I slutändan skulle jag inte precis rekommendera boken, men inte heller säga att den var oläsvärd. Den var helt enkelt medioker. För en lättläst bok skulle jag dock hellre knuffa er i riktning mot ett Sarah Dessen-verk om det ni letar efter är realistiskromantiska ungdomsböcker som ger en viss nöjdfaktor efter att ha läst sista meningen.

Om en spektakulär cirkusshow

En återvunnen bokrecension från 2011 som blivit lite redigerad.


Titel: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
Originaltitel: Water for Elephants
Författare: Sara Gruen
Utgivningsår: 2006
Förlag: Bra böcker (2007)
Sidor: 367
Titel: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
Originaltitel: Water for Elephants
Författare: Sara Gruen
Utgivningsår: 2006
Förlag: Bra böcker (2007)
Sidor: 367

Handling:
Av oväntade händelser hamnar Jacob ombord på ett cirkuståg och inom kort blir han veterinär på cirkusen Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow. Utöver hans uppgifter att sköta om och mata djuren blir han snart förälskad i Marlena, som händelsevis också råkar vara gift med den ombytlige August. Om denna period i sitt liv talar den nu 93-årige Jacob sällan om..

Mitt omdöme:
Förra sommaren läste jag Sara Gruens Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow, och visst måste jag erkänna att den var spektakulär! Jag hade nog aldrig tidigare varit lika intresserad av cirkuslivet som under den tid då jag följde bokens berättare, Jacob Jankowski. 

Först och främst måste jag ge en eloge till Gruen som lyckades skriva en så oerhört stark inledning. Och då ska jag tala om att det är stort eftersom jag sällan ens imponeras efter endast ett kapitel. Det var nästan så att jag redan efter läsningen av det stycket ville gråta lite, just för att inledningstexten sätter ord på något stort och viktigt - även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad. (Se bild 1 bland mina favoritutdrag.) Även slutet tyckte jag extra mycket om - kändes liksom bra hur slutet skrevs samman.

Mina absoluta favoritdelar i boken är alla från när Jacob är gammal. Kanske mycket för att han ställer så vettiga frågor, sådana som jag själv tänkt på. Sedan har jag sådan respekt för åldrande och därför kändes det extra smärtsamt och vemodigt fint att läsa det. (Kände ungefär likadant när jag följde Noah som gammal i boken, samt filmen, Jag sökte dig och fann mitt hjärta - dvs The Notebook av Nicholas Sparks.) Mina mindre favoritdelar, sådana som jag helst hade skippat, var alltså de när Jacob var ung. För lite för ofta tyckte jag att Gruen skrev typiskt klyschiga fraser som jag mer än gärna hellre hade läst mellan raderna.

Trots sina mindre bra partier tycker jag att boken förtjänar att läsas. Fast jag skulle nog prova på att läsa boken på engelska, om inte för originalspråkets skull så för originaltiteln. Och nej, jag är inte särskilt sugen på att titta på filmen med Robert Pattinson, Reese Witherspoon och Christopher Waltz. (↑ Med tanke på att jag skrev det för nästan ett år sedan skulle man kunna tro att jag ändå sett filmen, då jag är en total sucker för halvdana filmer när de går på tv eller är i behov av förströelse, men det har jag inte!)

Mina favoritutdrag:


Himlen börjar här


Titel: Himlen börjar här
Originaltitel: The Sky is Everywhere
Författare: Jandy Nelson
Utgivningsår: 2010
Förlag: Gilla Böcker (2010)
Sidor: 264

Handling:
Lennie är sjutton år och har alltid levt i skuggan av sin äldre, energiska syster. Hennes värld rasar samman när systern plötsligt faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden sätter sina spår på allt i omgivningen och Lennie drar sig tillbaka från alla i sin närhet. I all den här tumulten finner hon tröst i Toby, sin systers pojkvän, samtidigt som hon oväntat drabbas av kärleken för första gången.

Mitt omdöme:
Först hade jag inte tänkt läsa boken omedelbart när den kom på posten, utan ville dryga ut det med tanken om att "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". Bestämde mig samma kväll för att strunta i det och slukade boken i en sittning.

Det här är helt klart en bok som faller mig i smaken, mycket på grund av a) strukturen med dikterna som finns utspridda här och där, b) det lugna tempot, c) det avskalade språket som alla tillsammans leder till d) stämningen i boken. Ack, stämningen! Utifrån bara baksidetexten visste jag att boken skulle passa mig. Till min förtjusning var den faktiskt mycket bättre än jag vågat tro.

Sorgen och förvirringen som Lennie går igenom efter att ha förlorat sin syster tycker jag är trovärdig. Det är väl det som är grejen, att sorg bearbetas på väldigt skilda sätt. Men just Lennies bearbetning är så läsvärd. Detaljerna med dikterna som hon lämnar överallt - i vinden, under en sten, i Svindlande höjder - ger ett större djup till karaktären. Och det som står på de diverse sakerna hon skriver på får mig att bli riktigt tårögd och jag fick sådan stor lust att leta efter de som ännu inte blivit hittade. Men jag fick också lust att skriva egna som jag kan lämna på olika platser. När böcker väcker inspiration får det mig att tycka ännu mer om verket, så hurra för Himlen börjar här.

Under läsningen var jag så irriterad på alla misstag som Lennie gjorde, men var så glad när hon gjorde något rätt. Jag ville så gärna ligga på gräsmattan och stirra upp mot himlen tillsammans med Lennie och Joe. (Ska inte prata om Joe, men åh - vilken finis!) Om vi ska närmare in på hur insatt jag var så kan jag tala om för er att jag nästan konstant var tårögd och en gång storvrålade "NEEEEEEJ!!" i mitt läsande klockan två på natten när en viss Lennie gjorde något väldigt dumt. Som resultat krossade hon mitt hjärta litet (som Danielsson envisas med att översätta ordet) och jag ville liksom skrika "Men konsekvenserna då?!". Ehum, ja. Känslostormen har talat.

Jag ska för övrigt testa pestoreceptet som finns i boken:
  • 2 kaffekoppar färsk basilika (packad)
  • ⅔ kopp olivolja
  • ½ kopp rostade pecannötter
  • ⅓ kopp nyriven parmesan
  • 2 stora krossade vitlöksklyftor
  • ½ tsk salt
— Om ni får för er att göra den - återkom gärna med resultat!

Kort sagt är det här definitivt en pärla till bok som passar de flesta åldrar och det var ett bra val jag gjorde, som struntade i att vänta. (Samt ett stort plus för det härliga omslaget.) Så för Guds skull - LÄS HIMLEN BÖRJAR HÄR NU! Och jag hoppas innerligt att en ny roman av Jandy Nelson ska komma ut inom kort..

Några favoritutdrag:


Tack, snälla Gilla böcker för recensionsexemplaret!

“Gin a body meet a body”


Titel: The Catcher in the Rye
På svenska: Räddaren i nöden
Författare: J.D. Salinger
Utgivningsår: 1951
Förlag: Penguin Books Ltd. (1994)
Sidor: 208

Handling:
16-årige Holden Caulfield har för fjärde gången blivit relegerad, den här gången från Pencey Prep. Han bestämmer sig för att lämna skolan tidigare än planerat och åker till New York. Under de tre dagarna som följer tar Holden in på hotell, möter upp gamla bekanta och tänker tillbaka på gamla minnen.

Mitt omdöme:
Mina fingrar och tår räcker nog inte till när jag ska räkna ihop alla de gånger referenser gjorts till Holden Caulfield i klassikern The Catcher in the Rye. Överallt stöter jag på det här litterära mästerverket, i allt från tidningsartiklar till filmer. Alla dessa referenser har jag aldrig begripit mig på och har således tyckt att jag missat poängen i många skämt o. dyl. Så jag bestämde mig för att låna J.D. Salingers enda roman när den stod i mitt stadsbiblioteks ganska smala engelska sektion.

Mina fingrar och tår räcker nog inte till när jag ska räkna ihop alla de gånger som man gjort referenser till Holden Caulfield i klassikern The Catcher in the Rye. Överallt stöter jag på det här litterära mästerverket, i allt från tidningsartiklar till låtar till filmer. Alla dessa referenser har jag aldrig begripit mig på och har således alltid tyckt att jag missat en hel del. Som om jag befunnit mig ensam på andra sidan gathörnet hela tiden medan alla andra hyllat och talat varmt om boken. Så jag bestämde mig för att låna J.D. Salingers enda roman när den stod i mitt stadsbiblioteks ganska smala engelska sektion.
Till att börja med så var jag väldigt överraskad. Språket! Språket var mycket enklare än jag hade föreställt mig det. Det var alltså inga problem med att läsa boken på originalspråk. (Sedan har jag väl alltid haft det om bakfoten att klassiker ska vara tunga att läsa.) Tvärtom faktiskt verkar det som efter att ha läst en del recensioner och analyser angående språköversättningarna till svenska - se Axboms analys här. — Så snälla, läs boken på engelska!

En fin grej med boken är att Holden talar till läsaren, berättar sin historia på ett öppet sätt så att man omedelbart känner en närkontakt. Trots alla hans upp- och nedgångar vad gäller känslor kan jag i alla fall inte låta bli att sympatisera med honom. Holden skulle nog passa in i dagens samhälle, han känns modern, mycket på grund av språket. En (ursäkta språket) jävla massa svordomar nämndes. Över 200 stycken enligt vissa källor. Och det är otroligt många på en 200-sidor lång bok. I en mening kunde jag hitta tre, till och med fem.

En annan sak som gör Holden så modern är den ständiga frågan om identitet och övergången mellan ungdom och att vara vuxen har nog aldrig känts lika tuff efter läsningen av The Catcher in the Rye. Det är svårt för mig att förstå Holden, för i ena stunden är han charmant och ser det fina i alla för att i nästa stund tycka att alla är falska och pretentiösa. Jag önskar konstant att han ska få ett slags harmoni, vilket han kanske på sätt och vis får. Jag vill så gärna ge honom världens längsta kram och låta tystnaden trösta honom.

Överlag är generationsromaner nog något jag har svårt för, men tycker absolut att de är nödvändiga att läsa. Så i hopp om att förstå mer lade jag ner lite tid på att söka på internet. Tänkte att någon kunde förklara bokens storhet för mig, men nej. Inget resultat. Kan någon av er förklara den för mig?

Övrigt:
Som Beatles-fan (och för att jag lever för kuriosa) vet jag att John Lennons mördare bar omkring på ett exemplar av The Catcher in the Rye, och bestämde mig för att leta upp fler kulturella referenser till boken. Än en gång kommer Wikipedia till min räddning. (Pun intended.) — Läs, om ni så vill.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0