BOKSKADAD

“Gin a body meet a body”

Titel: The Catcher in the Rye
På svenska: Räddaren i nöden
Författare: J.D. Salinger
Utgivningsår: 1951
Förlag: Penguin Books Ltd. (1994)

Sidor: 208

Handling:
16-årige Holden Caulfield har för fjärde gången blivit relegerad, den här gången från Pencey Prep. Han bestämmer sig för att lämna skolan tidigare än planerat och åker till New York. Under de tre dagarna som följer tar Holden in på hotell, möter upp gamla bekanta och tänker tillbaka på gamla minnen.

Mitt omdöme:
Mina fingrar och tår räcker nog inte till när jag ska räkna ihop alla de gånger referenser gjorts till Holden Caulfield i klassikern The Catcher in the Rye. Överallt stöter jag på det här litterära mästerverket, i allt från tidningsartiklar till filmer. Alla dessa referenser har jag aldrig begripit mig på och har således tyckt att jag missat poängen i många skämt o. dyl. Så jag bestämde mig för att låna J.D. Salingers enda roman när den stod i mitt stadsbiblioteks ganska smala engelska sektion.

Mina fingrar och tår räcker nog inte till när jag ska räkna ihop alla de gånger som man gjort referenser till Holden Caulfield i klassikern The Catcher in the Rye. Överallt stöter jag på det här litterära mästerverket, i allt från tidningsartiklar till låtar till filmer. Alla dessa referenser har jag aldrig begripit mig på och har således alltid tyckt att jag missat en hel del. Som om jag befunnit mig ensam på andra sidan gathörnet hela tiden medan alla andra hyllat och talat varmt om boken. Så jag bestämde mig för att låna J.D. Salingers enda roman när den stod i mitt stadsbiblioteks ganska smala engelska sektion.

Till att börja med så var jag väldigt överraskad. Språket! Språket var mycket enklare än jag hade föreställt mig det. Det var alltså inga problem med att läsa boken på originalspråk. (Sedan har jag väl alltid haft det om bakfoten att klassiker ska vara tunga att läsa.) Tvärtom faktiskt verkar det som efter att ha läst en del recensioner och analyser angående språköversättningarna till svenska - se Axboms analys här. — Så snälla, läs boken på engelska!

En fin grej med boken är att Holden talar till läsaren, berättar sin historia på ett öppet sätt så att man omedelbart känner en närkontakt. Trots alla hans upp- och nedgångar vad gäller känslor kan jag i alla fall inte låta bli att sympatisera med honom. Holden skulle nog passa in i dagens samhälle, han känns modern, mycket på grund av språket. En (ursäkta språket) jävla massa svordomar nämndes. Över 200 stycken enligt vissa källor. Och det är otroligt många på en 200-sidor lång bok. I en mening kunde jag hitta tre, till och med fem.

En annan sak som gör Holden så modern är den ständiga frågan om identitet och övergången mellan ungdom och att vara vuxen har nog aldrig känts lika tuff efter läsningen av The Catcher in the Rye. Det är svårt för mig att förstå Holden, för i ena stunden är han charmant och ser det fina i alla för att i nästa stund tycka att alla är falska och pretentiösa. Jag önskar konstant att han ska få ett slags harmoni, vilket han kanske på sätt och vis får. Jag vill så gärna ge honom världens längsta kram och låta tystnaden trösta honom.

Överlag är generationsromaner nog något jag har svårt för, men tycker absolut att de är nödvändiga att läsa. Så i hopp om att förstå mer lade jag ner lite tid på att söka på internet. Tänkte att någon kunde förklara bokens storhet för mig, men nej. Inget resultat. Kan någon av er förklara den för mig?

Övrigt:
Som Beatles-fan (och för att jag lever för kuriosa) vet jag att John Lennons mördare bar omkring på ett exemplar av The Catcher in the Rye, och bestämde mig för att leta upp fler kulturella referenser till boken. Än en gång kommer Wikipedia till min räddning. (Pun intended.) — Läs, om ni så vill.

Det där är en av de där klassikerna som jag får erkänna att jag inte har läst, men som finns på listan. Jag ska följa ditt råd och läsa den på engelska, och om jag ser storheten lovar jag att förklara ;-)



Sv: Tack för din fantastiskt fina kommentar hos mig. Gjorde min dag!

Jag har också lite problem i att se denna bokens storhet, även om jag inte tyckte den var dålig känns den lite.. jag vet inte, ospeciell, fast det kanske är det som gör den bra?

alekzandra: Jag är så himla ledsen över att de här älskade klassikerna inte går hem hos mig - de är varken dåliga, men inte heller jättebra. Mest läsvärda liksom. Visserligen tycker jag att den är speciell, men jag förstår ändå vad du menar - den har ingen avancerad handling om robotar eller något så ordinärt som ett triangeldrama - utan behandlar mer det psykologiska under en utsatt tidsram. Det blir mer kompakt att läsa, trots sidantalet. Jisses, där försvann jag i mina egna tankar.. Nåja. Ska ge boken en ny chans om ett par år, kanske ser det storslagna då.

Nej, tyvärr - jag fattar inte heller storheten med den här... Kanske får växa till mig lite och försöka igen om några år :/

Nu har jag läst den. En recension ligger på min blogg, men i korthet: jag ser inte heller storheten.