Divergent


Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Utgivningsår: 2011
Förlag: HarperCollins Children's Books (2011)
Sidor: 487
Övrigt: Divergent är den första delen i en trilogi, uppföljaren Insurgent kom ut i maj i år och tredje delen ska komma ut till hösten år 2013.

Handling:
I ett framtida Chicago är samhället uppdelat i fem fraktioner, vilka alla har en särskild egenskap som utgör var fraktions grundvärdering. En utvald dag varje år ska alla 16-åringar göra sitt livs viktigaste val, ett som avgör ens framtida identitet. Beatrice Priors val försvåras då ett test avslöjar att hon inte riktigt passar in i någon av fraktionerna och är en såkallad Divergent.

Mitt omdöme:
Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa fortsättningen Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt vänta snällt på den. (Är man kräsen och ytlig så är man.)
Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när Divergent släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån den ålder jag själv snart fyller, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Det språk hon dessutom behärskar bidrar till viss del att jag tycker om boken, och det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. Mäkta imponerande, minst sagt.
Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.
Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).
Vad gäller karaktärerna tyckte jag om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var alldeles för upprepande och i mindre grad självdestruktivt, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense" till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.
Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)
Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag, eller är det beskrivningarna av människorna - förmodligen en kombination. Jag var en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien, och var nog en stor anledning till varför den här dystopin kändes så hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.
På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så bra bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.
På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera.
Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt snällt vänta på att läsa fortsättningen. (Är man kräsen och ytlig så är man.)

Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när boken släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån min ålder, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Mäkta imponerande, minst sagt.

Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.

Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).

Vad gäller karaktärerna är de olika från person till person och jag tyckte om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var för självdestruktivt för hennes bästa, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense." till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.

Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)

Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag? Eller är det beskrivningarna av människorna? — Förmodligen en kombination. Det fanns uppenbara karaktärer, goda vs. onda, vilket såklart skapar spänning men också gör läsningen för lätt för läsaren; man får inte tänka efter på samma sätt som om karaktärerna hade haft en gråskala. Därför var jag en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien. Han (liksom beskrivningarna av de fraktionslösa och "dödandet" av människor) var nog en av de större orsakerna till varför den här dystopin kändes extra hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.

Det språk Veronica Roth har bidrar till viss del att jag tycker bättre om boken, det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så lysande bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.

På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera, och jag ska absolut läsa uppföljarna.

Övriga kommentarer:
- Uttal på karaktärernas namn och fraktionerna finns här.
- En viktig scen (Divergent Trilogy #1.1) ur Fours perspektiv finns på e-bok och kan även läsas här. Goodreads-länk till boken.
- Filmrättigheterna till boken har köpts.

Kommentarer
Postat av: Elli

Åh, villl läsa Divergent, har den hemma tillochmed!



Svar: Vad kul! Och ja, Pippi är inte så spännande ;)

2012-05-29 @ 16:20:40
URL: http://flickansbocker.blogspot.se
Postat av: Jessica

Hemskt bra sammanfattat faktiskt! Hade missat Four POV-grejen, blev sjukt sugen på att läsa den igen. + Insurgent såklart.

2012-05-29 @ 17:14:32
URL: http://litesocker.blogg.se/
Postat av: Hanna

Gillade verkligen den här recensionen! Nu fick jag lust att läsa om Divergent och knappt vänta tills jag får hem Insurgent :)

2012-05-31 @ 19:23:47
URL: http://liberlibri.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0