bokskadad

Jag kan såklart inte låta bli att fylla i den roliga enkäten som Miriam på Schitzo-Cookie så snällt översatte från en videobloggare på Youtube.



Under min Twilight-period såg jag till att förhandsboka Stephenie Meyers Eclipse och Breaking Dawn och betalade nog 125 kr var för mina exemplar. Annars betalar jag sällan över 100 kr för en bok, såvida det inte är obligatorisk kurslitteratur som ju alltid ser till att ruinera en. Min billigaste bok har kostat 1 kr, och minst hundra böcker i bokhyllan är sådana skulle jag tro..

Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa fortsättningen Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt vänta snällt på den. (Är man kräsen och ytlig så är man.)

Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när Divergent släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån den ålder jag själv snart fyller, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Det språk hon dessutom behärskar bidrar till viss del att jag tycker om boken, och det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. Mäkta imponerande, minst sagt.

Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.

Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).

Vad gäller karaktärerna tyckte jag om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var alldeles för upprepande och i mindre grad självdestruktivt, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense" till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.

Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)

Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag, eller är det beskrivningarna av människorna - förmodligen en kombination. Jag var en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien, och var nog en stor anledning till varför den här dystopin kändes så hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.

På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så bra bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.

På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera.

Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt snällt vänta på att läsa fortsättningen. (Är man kräsen och ytlig så är man.)

Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när boken släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån min ålder, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Mäkta imponerande, minst sagt.

Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.

Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).

Vad gäller karaktärerna är de olika från person till person och jag tyckte om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var för självdestruktivt för hennes bästa, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense." till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.

Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)

Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag? Eller är det beskrivningarna av människorna? — Förmodligen en kombination. Det fanns uppenbara karaktärer, goda vs. onda, vilket såklart skapar spänning men också gör läsningen för lätt för läsaren; man får inte tänka efter på samma sätt som om karaktärerna hade haft en gråskala. Därför var jag en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien. Han (liksom beskrivningarna av de fraktionslösa och "dödandet" av människor) var nog en av de större orsakerna till varför den här dystopin kändes extra hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.

Det språk Veronica Roth har bidrar till viss del att jag tycker bättre om boken, det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så lysande bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.

På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera, och jag ska absolut läsa uppföljarna.

Fenomenet Stora bokbytardagen uppmärksammade jag först förra (förrförra?) året och ville delta, men glömde bort det. I år hade jag tänkt delta och gick in på deras hemsida för att se om någon stad i närheten skulle arrangera ett event. Dessvärre hittade jag bara ställen som krävde tågresor, med Kristianstads stadsbibliotek som närmaste alternativ - vilket jag såklart såg för sent. Så i år händer det inget för egen del. Jag får helt enkelt skapa mig min egen bokbytardag.

Avslutar såklart detta inlägg med den självklara frågan:
— Har ni bytt böcker idag?

Titel: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow

Originaltitel: Water for Elephants

Författare: Sara Gruen

Utgivningsår: 2006

Förlag: Bra böcker (2007)

Sidor: 367

Titel: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
Originaltitel: Water for Elephants
Författare: Sara Gruen
Utgivningsår: 2006
Förlag: Bra böcker (2007)
Sidor: 367

Frågade häromdagen om någon av er skulle vara intresserade av att lyssna på mitt prat om tv och film - och till min glädje var det faktiskt en som ville det. (Tack!)

ILLUSTRATION: MAN TRUONG || TYPSNITT: BEAUTIFUL EVERY TIME [LÄNK]

I flera månaders tid har jag haft seriösa tankar på att starta en ny blogg om just serier och filmer. (Fick väl en och annan knuff från systern min också..) Fast jag har dragit mig för att göra det eftersom jag egentligen inte vill ha en till nischad blogg, men som det är lägger jag otroligt mycket tid på det som fritidssyssla att det vore kul. För jag älskar verkligen att prata om tv-serier och filmer och skådespelare och är utan tvekan den nördigaste personen jag känner när det kommer till sånt. Sedan insåg jag också att det inte känns rätt att prata om serier här när detta ska vara min bokblogg.

Så, som det ser ut nu är jag på god väg och i framtiden kommer jag alltså även blogga här:

~

• 2 kaffekoppar färsk basilika (packad)
• ⅔ kopp olivolja
• ½ kopp rostade pecannötter
• ⅓ kopp nyriven parmesan
• 2 stora krossade vitlöksklyftor
• ½ tsk salt

Några favoritutdrag:


Tack, snälla Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Jag vet inte hur väl bekanta ni är med hur skrämmande tv-nördig jag faktiskt är, men det ska sägas att jag åtminstone är ett ganska troget fan till nya tv-serien Once Upon A Time (2011—), och snacka om ett värdigt slut på säsong 1 (för ja, säsong 2 is on!). Säsongsavslutningen kom ut för någon timme sedan i USA och jag kunde inte låta bli att se det direkt. Dog nog sisådär femtioelva gånger.

Utan att berätta för mycket kan jag meddela att det är mycket som blir avslöjat, att en del välbekanta ansikten återvänder och att avsnittet har en fantastisk slut-twist som lämnar fler frågetecken än frågor blir besvarade. Gotta love this shiet. Man kanske borde satsa på att bli manusförfattare istället?

(För er som inte vet vad tv-serien handlar om: Centers on a woman with a troubled past who is drawn into a small town in Maine where the magic and mystery of Fairy Tales just may be real. Källa: imdb)

Jag vill gärna tro att ytan spelar mindre roll, men tycker faktiskt ännu bättre om böcker när de har fina omslag och det tänker jag inte förneka. Är speciellt svag för omslag som är illustrerade, stilrena och har snygg typografi. När bästaste Elin och Hanna i varsitt inlägg på Tonårsboken visade sina favoritomslag blev jag så inspirerad att jag bestämde mig för att göra samma sak.

Här är några av mina tillfälliga och absoluta favoriter:

Om ni är nyfikna på titlarna så är det bara att fråga!

Varje månad hade jag tänkt sammanställa ett inlägg med favoritomslag som jag hittat, och i nästa (som ska publiceras så snabbt jag orkar fota) ska jag visa er favoriter från min egen bokhylla.

Sidor: 208

Handling:
16-årige Holden Caulfield har för fjärde gången blivit relegerad, den här gången från Pencey Prep. Han bestämmer sig för att lämna skolan tidigare än planerat och åker till New York. Under de tre dagarna som följer tar Holden in på hotell, möter upp gamla bekanta och tänker tillbaka på gamla minnen.

Mitt omdöme:
Mina fingrar och tår räcker nog inte till när jag ska räkna ihop alla de gånger referenser gjorts till Holden Caulfield i klassikern The Catcher in the Rye. Överallt stöter jag på det här litterära mästerverket, i allt från tidningsartiklar till filmer. Alla dessa referenser har jag aldrig begripit mig på och har således tyckt att jag missat poängen i många skämt o. dyl. Så jag bestämde mig för att låna J.D. Salingers enda roman när den stod i mitt stadsbiblioteks ganska smala engelska sektion.

Till att börja med så var jag väldigt överraskad. Språket! Språket var mycket enklare än jag hade föreställt mig det. Det var alltså inga problem med att läsa boken på originalspråk. (Sedan har jag väl alltid haft det om bakfoten att klassiker ska vara tunga att läsa.) Tvärtom faktiskt verkar det som efter att ha läst en del recensioner och analyser angående språköversättningarna till svenska - se Axboms analys här. — Så snälla, läs boken på engelska!

En annan sak som gör Holden så modern är den ständiga frågan om identitet och övergången mellan ungdom och att vara vuxen har nog aldrig känts lika tuff efter läsningen av The Catcher in the Rye. Det är svårt för mig att förstå Holden, för i ena stunden är han charmant och ser det fina i alla för att i nästa stund tycka att alla är falska och pretentiösa. Jag önskar konstant att han ska få ett slags harmoni, vilket han kanske på sätt och vis får. Jag vill så gärna ge honom världens längsta kram och låta tystnaden trösta honom.

Överlag är generationsromaner nog något jag har svårt för, men tycker absolut att de är nödvändiga att läsa. Så i hopp om att förstå mer lade jag ner lite tid på att söka på internet. Tänkte att någon kunde förklara bokens storhet för mig, men nej. Inget resultat. Kan någon av er förklara den för mig?

Ryckte till igår och började pilla ihop antalet nya headers till min lya här, men är en aning kluven..


1) Min gamla och fina vimpel-header. 2) Den nuvarande och ganska simpla headern.


3) En tredje header som känns lite mer färgglad, symmetrisk och mönsterrik.


4) En något mer stilren header; har uppenbarligen en grej för cirklar. 5) En annan variant av 2):an.

~
Så jag vänder mig till er, kära läsare och frågar:
Vilken tycker du bäst om?

• Till vildingarnas land (1967)
• Vilken söt valp eller Vill du verkligen ha en hund? (1977)
• Higgeli piggeli pop! eller Det måste finnas mer i livet (1986)
• Lappen på Rosies dörr (1986)
• I nattköket (1986)

Självbiografiska romaner har jag svårt för att ge en taskig recension om, i varje fall sådana som känns mer skönlitterärt skrivna som i det här fallet. Att säga något dåligt om hennes val av berättelser, särskilt hur hon agerade i dessa, får mig att känna mig som en avskyvärd människa. Verkligen. Ändå känner jag att man måste få kunna vara subjektivt lagd och kunna säga vad man tycker - då hon trots allt valde att offentliggöra sitt liv genom att ge ut en bok.

Redan i början slås man av det poetiska språket som kommer att bestå. Boken består av fragment från Thúys minnen, väl utvalda och beskrivna med ett alldeles fängslande och otroligt språk, med ord som lyckas hitta minsta lilla vrå utan större problem - med detta menar jag att hennes språk rymmer mer än tillräckligt.

De fragment som hon valt ut följer inte någon kronologisk ordning, utan ett minne följer ett annat. Hon drar sig till minnes en förfluten händelse för att senare byta till ett annat spår som hon tycker är rätt. Det här skiftandet av tid och rum tycker jag får språket att bli ännu mer poetiskt och det blir ganska befriande och härligt att läsa.

Men å andra sidan ser jag ingen helhet och ibland blir det för ojämnt. Det blir efter ett taget långdraget, trots de få sidorna, att det blir så när som på för pretentiöst och såpass ärligt att det nästan blir hemskt.

Jag undrar om författaren ibland kände en viss obeslutsamhet angående vad hon ville få med.  Bristen på helhet kan man dock likställa med livet - aldrig sluten förrän man är död. - Om ens då, med risk för att vara oerhört pessimistisk (eller realistisk?).

Som oftast är jag berörd, helt förkrossad av de bilder och porträtt hon väljer att visa, och det är under dessa stunder som jag är övertygad om att boken är av egen klass. Sedan kommer bismaken, den som tycker att bilderna och porträtten gjorts för stora för mig att greppa tag om. Det faller på att jag inte förstår mig på Kim Thúy - hon är så komplex med sina tankebanor och de gör mig mer deprimerad än förväntansfull. Jag kan inte förstå hur hon resonerar kring älskandet av sina barn - hur de lär henne innebörden av verbet 'älska' men också får henne att önska att hon aldrig skaffat sig barn om hon hade vetat om den kärlek som skulle att bildas. Värst av allt är det kanske inte att jag inte kan förstå, utan snarare för att jag kan.

Redan i början slås man av det poetiska språket och boken består av fragment från Thúys minnen, väl utvalda och beskrivna med ett alldeles fängslande språk. Orden lyckas hitta minsta lilla vrå utan större problem - med detta menar jag att hon behärskar språket väl.

De fragment som hon valt ut följer inte någon kronologisk ordning, utan ett minne följer ett annat huller om buller. Det här skiftandet av tid och rum tycker jag får språket att bli ännu mer poetiskt och det är ganska befriande och härligt att läsa. Men å andra sidan ser jag ingen helhet och ibland blir det för ojämnt. Det blir efter ett tag så när som på för pretentiöst, trots de få sidorna, och såpass ärligt att det nästan blir för rakt på sak.

Som oftast är jag berörd, helt förkrossad av de bilder och porträtt hon väljer att visa, och det är under dessa stunder som jag är övertygad om att boken är av egen klass. Sedan kommer bismaken, den som tycker att bilderna och porträtten gjorts för stora för mig att greppa tag om. Det faller på att jag inte förstår mig på Kim Thúy - hon är så komplex med sina tankebanor och samtidigt som det är lättsamt är det även deprimerande.

Trots att jag inte kan omfamna Ru helt kan jag hålla med om att hennes språkbehärskning är så imponerande med orden som är som ett rinnande flöde. Ru känns också på sätt och vis som en vaggvisa och slutsatsen lyder att det är en bok jag rekommenderar.

Läste dock (efter att ha skrivit recensionen) DN:s intervju med Kim Thúy som gav lite mer perspektiv på saker och ting - läses här.

Några favoritutdrag:

Igår tog jag en kort paus i mitt läsande av Himlen börjar här av Jandy Nelson (fast den är numera utläst), dels för att jag skulle titta ikapp tv-serien Awkward. och dels för att sammanställa det här inlägget. Jag fick nämligen en snilleblixt medan jag läste boken - vem som var kaktären Joe personifierad - men kom först på att skriva ett inlägg om det när jag såg tv-serien. Så jag passade på att lista några skådespelare som uppenbarat sig i mitt huvud när jag läst böcker.

Min kandidat: Samuel Larsen, som gästspelar som Joe Hart i Glee.

Motivering: Han ser så valpaktig ut och när han ler är det som om solen träder fram mellan molnen och så är det ju det här med att han ser så naiv ut när han ler (på ett bra sätt), vilket är hur jag ser Joe i boken..

Min kandidat: Steven R. McQueen, som spelar Jeremy Gilbert i The Vampire Diaries.
Motivering: Jag har verkligen lätt att föreställa mig honom som en äldre version av Jamie (som i boken bara är 14 år). McQueen personifierar redan den här rollen om man ser till hans roll i TVD - där han dock är något jobbigare/tonårigare. — Så kanske om Stephenie Meyer får för sig att skriva en fortsättning på The Host och samtidigt passar på att åldra karaktären med ett par år?

---

Min kandidat: Darren Criss, som medverkar i Glee som Blaine Anderson.
Min motivering: Utifrån beskrivningen av Noah i boken, skriven av David Levithan, kom jag automatiskt att tänka på Darren - med karisman, personligheten, håret och speciellt ögonen. Men ja, det bara klickade direkt. (Det kan väl lite bero på hans roll i Glee..)

---

Får ni någonsin ett slags uppenbarelse i er läsning där ni bara vet hur karaktärerna ser ut?

Som ni kanske såg i förrigår nämnde jag att bästa illustratören Malin Ahlin ska ge ut sin egen bilderbok via Leopard Förlag, men redan nu kan vi alla få ta del av hennes fantastiska illustrationer i boken Katten som älskade regn som är skriven av Henning Mankell. Bäst! Fler av Malins strålande illustrationer (och fyndiga inlägg) går att finna på hennes blogg - här.

Handling:


~ För den intresserade går boken att köpa här, här och här. ~

Mina tankar:
1) Kontinuitet finns det i alla fall, för här nämns John Green.
2) Den största protesten jag har i den här sökningen är utan tvekan Nicholas Sparks, som jag inte vill se här alls. Visst har Collins en del kärlek med i The Hunger Games-trilogin, men Sparks främsta ledord är ju klyschig! Stor skillnad.
3) Annars var det inte överraskande att se namn som Veronica Roth, Stephenie Meyer, Michael Grant, L.J. Smith etc. bland resultaten - för det känns som om de flesta som läser THG läser böcker av nyligen nämnda.

Mina sluttankar:
Jag vet inte riktigt hur ens sökningar sammanställs (mer än att det är av en dator), men det har kanske mer med vilken sorts läskrets som en bok eller författare har? Att man gillar Chbosky om man gillar Green osv. Och så är jag tydligen en tönt som överanalyserar saker och ting. 8')

Andreas blogg fyller 2 år och det firas med en tävling. Vinsten är Noras val eller Den statistiska möjligheten för kärlek vid första ögonkastet + ett presentkort på Adlibris för 100 kr!

Tävlingen varar fram till 24:e maj och mer information hittas här.

Personligen tycker jag att det är viktigt att dela med sig här i livet, även om jag stundtals glömmer bort det helt och hållet, vilket bidrar till det här inlägget. Här nämns ett antal länkar förknippade med litteratur som jag funnit på internet som jag gillar:

Antal böcker: 7 (26 av 54)*
Kvinnor/män: 3/4
Klassiker: 2 (3 av 5)*
Svenska/engelska: 5/2
Vuxen/ungdom: 5/2
Grafiska noveller: 1
Omläsningar: 0
*Mitt mål för 2012 är att läsa minst 50 skönlitterära titlar, varav 5 ska vara klassiker. (Moderna klassiker ingår.)

Tankar kring läsandet
Jag tog verkligen tag i 'klassikergenren' och läste två stycken som jag dessutom har velat läsa länge! Det var inte alls stretigt att komma in i ett läsflyt, utan tänkte roligt nog hur smidigt det kändes att påbörja en ny bok. Fast det berodde nog mycket på grund av valen, mycket blandat med klassiker, lättare skönlitteratur, en hel del på svenska och så en grafisk novell. April började med en desto mindre bra ungdomsbok, men slutade på topp med två debutanter. Bra månad för böcker!

Titlarna jag läste

1. Gabrielle Zevin - Jag minns inte varför jag älskar dig || 2. Franz Kafka - Förvandlingen
3. David Levithan - Liten parlör för älskande || 4. J.D. Salinger - The Catcher in the Rye
5. Erin Morgenstern - Nattens cirkus || 6. Kim Thúy - Ru || 7. Shaun Tan - Tales from Outer Suburbia

Bästa boken
Utan tvekan Nattens cirkus av Erin Morgenstern! Hon övertygade mig direkt och jag är riktigt imponerad av att det här är hennes debutroman - fylld med oförglömliga beskrivningar och en fängslande berättelse. Ser definitivt fram emot fler böcker av henne. (Håller tummarna på att det är snart.) Annars stormälskade jag också Tales from Outer Surburbia, som jag ville stjäla från biblioteket och bevara på hyllplanet vid min huvudkudde så att jag kan bläddra i den när jag vill.

Sämsta boken
Var inte särskilt betagen av Jag minns inte varför jag älskar dig, vars titel lockade mig i första taget. Att titeln inte riktigt speglade innehållet är väl dock en miss från den svenska översättningen.. Den hade faktiskt en intressant utgångspunkt och plot - dock var den inte helt trovärdig och tvisterna i den kändes ibland lite överdrivna och orealistiska - nästan som att läsa om en dokusåpa.

Tankar inför maj månad
För tillfället väntar jag på nyheter angående min framtid (ja, fortfarande), och beroende på utgången kommer jag antingen läsa mer eller också mindre. Vi får se! Helst hoppas jag såklart på goda nyheter även om det leder till minskad lästid. Oavsett resultatet ska jag se till att röja undan min bibliotekshög och ge mig an mina hyllvärmare. I tv-väg ska det bli sjukt spännande i och med att många serier har sina säsongsavslutningar i maj och några av dem försvinner för gott (t.ex. Desperate Housewives och House), vilket gör mig gladledsen men mest ledsen. Mer om tv-seriers öde här.