Jag vill bära Båten över alla hav

Det här inlägget har tagit mig drygt en månad att sammanställa.


Titel:
 Båten
Originaltitel: The Boat
Författare: Nam Le
Förlag: Natur & Kultur
Utgivningsår: 2010
Sidor: 267

Det jag älskar med den här novellsamlingen är att Nam Le visar på mångfald och mångsidig förmåga som författare; vi får i varje historia följa med nya karaktärer, världen över - allt från Teheran till New York, vilkas liv porträtteras i ögonblicksbilder som har fokus på avgörande moment i deras livsöden.

För mig personligen är den första novellen den allra bästa eftersom jag känner så stor samhörighet med karaktärerna och situationen. Den handlar om en karaktär som heter Nam Le (precis som författaren själv) och hans pappa. De högst personliga och ärliga meningarna i novellen är så otroligt starka och rörande att det känns som någon hugger med en kniv i mitt hjärta. Jag känner igen mig själv i hans berättelse så väl, vilket stundtals får mig att bli riktigt sentimental och vemodig.

Att han förmedlar känslor genom sitt skrivande är något han lyckas med väl. Varje novell börjar mitt i och slutar även så, något som normalt sett kanske hade stört mig, men Nam Le gör det så skickligt! Vissa historier tar jag till mig omedelbart medan det med andra dröjer ett tag innan jag är bekväm med bytet av plats och karaktärer - ändå slutar det med att jag blir ledsen när nästa novell tar vid. Varenda novell känns som en roman, skickligt skrivet är det. Och det tycker jag han förtjänar eloge för.

Jag relaterar i viss mån till Nam Les bakgrund och det är därför jag mottar Båten så väl; han är född i Vietnam och uppväxt i Australien med föräldrar som kom dit som båtflyktingar. Min mamma är nämligen också båtflykting från södra Vietnam, och just den sista novellen handlar om båtflyktingar som är därifrån. När han nämner små saker som jag har personliga band till berörs jag självklart ännu mer; staden Da Lat i novellen Båten kan jag föreställa mig så tydlig i dess gråskala och sommarkyla, belägen några timmar upp i bergen, och läsningen av novellen känns som en slags resa i min mammas fotspår.

Även om jag inte kan ta till mig alla hans noveller på samma sätt som Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja och Båten måste jag säga att Nam Le är obeskrivligt duktig på att välja precis rätt ord. Han tar inte med mer än det som behövs, och varje novell känns komplett. Vissa irriterar sig kanske på att han avslutar varje historia ganska så abrupt, men det är vad jag uppfattar som charmen med Båten. Det är som om vi får se viktiga utvalda sekvenser ur olika människors liv, en sekvens som präglar just den personen han berör och det är en sekvens som varar för alltid.

Det är för mig ofattbart hur han lyckas komponera dessa berättelser, för jag kastas in i varje ny novell - engagerar mig - för att sedan ha kommit till sista meningen och det sista mötet med de karaktärer som blivit som mina egna vänner. Nam Le övertygar mig om att boken ibland är självbiografisk och sedan bara ren fiktion - en balansgång som är så snyggt konstruerad.

Berättelserna får mig att tycka om Båten, men det är språket som får mig att älska Nam Le; hur han med de perfekta orden bildar en mening som är utöver det vanliga och ändå har ett språk som är läsligt för alla. Hans språk känns vackert, men inte pretentiöst. Efter att ha läst Gabriella Håkanssons recension på DN är jag definitivt intresserad av att läsa om boken, fast då på originalspråk.

Mina favoriter var Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja, Möte med Elise och Båten.

Mitt betyg:

Nu kanske det verkar lite knäppt att jag bara ger Båten en fyra, men jag störtälskade inte alla noveller och det påverkar självklart betygsättningen. Men: Hurra för Nam Le, och ja, tack till hans nästa verk!

Trackback
RSS 2.0