Idag är dagen som alla har pratat om



Köpte mig en biljett igår, för vem bryr sig om att vara två när man lika gärna kan gå själv?
Klockan 18.30 smäller det här i stan - vi hörs snart!




VARNING FÖR MYCKET STRUNTPRAT.


Sådär ja, nu har jag kommit hem från biografen samt hunnit samla tankarna lite. Det var ganska intressant att sätta sig ner i salongen och inse att majoriteten av publikmassan var i åldern 12+ - inget illa menat. Men det kändes bara som om min åldersgrupp var underrepresenterad. (Så när två vuxna damer trädde in jublade jag lite i min ensamhet.)

Sedan vet jag inte om jag har blivit för gammal för att titta på bio eller om jag bara inte tål människor överlag. Blir så grymt otålig och irriterad på det kontinuerliga prasslandet av plastpåsar, småpratandet under de mest spännande scenerna, skrattandet vid fel tillfällen, överdosering av parfym (som väckte illamåendet under inledningssekvenserna där filmningen var mer skakig) och de som måste gå på toa mitt i filmen - framme vid stora duken - flertalet gånger dessutom! Det märktes speciellt när jag var riktigt nära att gråta precis innan reapingscenen, när Katniss försökte lugna Prim, då några i publiken började skratta - buzzkill, någon? Fast mot slutet av filmen hoppade jag och killen bredvid till vid en viss scen så att hela raden skakade till, vilket jämnade ut eventuella klagomål. När det kommer till kritan vill jag att allt ska levas efter mina regler, och kan i och med detta lätt bli lite diktatoraktig. Ännu en grej som kanske är bra med att titta på The Hunger Games själv, haha.

Filmen utspelade sig i varierade miljöer, precis som i boken, vilka mötte mina förväntningar väl. De flesta karaktärerna var övertygande och välspelade; sympatiserade omedelbart med Katniss, som jag till en början var orolig för att inte älska. Hon kändes äkta och levde (nästannästannästan) upp till Katniss så som jag hade föreställt mig henne. Gale hade ingen särskilt framträdande roll i den här delen och inte heller President Snow, som i mina ögon var lite för vek. Vid första anblick såg han ut som en snäll nallebjörn - helt fel med andra ord. Peeta kunde jag däremot sortera in i facket snäll nallebjörn, och jag tycker verkligen att Josh Hutcherson är rollen personifierad. Utmärkt casting där - han såg ut som jag hade föreställt mig honom och jag gillar hans röst hur mycket som helst. (Intressant notering, javisst.)

Det mesta slukade jag, allt från Katniss/Peeta - även om några scener var precis i överflöd (här är boken obetalbar i jämförelse) - till Seneca Cranes fascinerande ansiktsbehåring. Den enda detalj som faktiskt störde mig mycket i filmen var ju cornucopian! (På svenska heter det ymnighetshornet - ryser faktiskt lite vid den översättningen hur korrekt den än må vara.) Den såg så löjlig ut, så liten och förminskad i sin storhet i slutscenen. Inte alls som mina stortartade visioner när jag läste boken. Cornucopian skulle vara mäktig och hornets utseende skulle vara av tyngd i just den scenen, men jag tyckte det mattades lite i filmen. Något synd. Och så glömde jag att nämna muttarna - nästan gäspfaktor över dem!

Om vi återvänder till själva filmupplevelsen. Fjärilar i magen innan filmen - check. Fjärilar i magen under filmen - check. Fjärilar i magen efter filmen - check. På det hela var jag alltså mycket nöjd med filmatiseringen, vilket är riktigt stort! Jag är nämligen verkligt svår att tillfredsställa när det kommer till böcker som blir film. Och när det råkar vara en bok som råkar vara ens favoritbok. (Jag var lugnt den som var svalast imponerad av de två sista Harry Potter-filmerna.)

Slutsatsen lyder att The Hunger Games var sevärd och lätt värd pengarna! Inte det bästa som skapats, men absolut en film som jag kan tänka mig äga och som har stor potential att utvecklas i de två kommande filmerna. Glädjejubel!

Om någon undrar så landar betyget på stabila 4/5.
Trackback
RSS 2.0