Jag bekantar mig med Yates sista


Titel: Cold Spring Harbor
Originaltitel: Cold Spring Harbor
Författare: Richard Yates
Utgivningsår: 1986
Förlag: Norstedts (2011)
Sidor: 199

Handling:
I den lilla staden Cold Spring Harbor bor den pensionerade och bortglömde arméofficern Charles Shepherd tillsammans med sin alkoholiserade hustru. Deras son Evan spenderar all sin tid på bilar och samtidigt tycks han bli allt mer eftertraktad. Han gifter sig tidigt, men äktenskapet går i spillror. Därefter träffar han Rachel Drake, som han gifter sig med i stället för att, som först planerat, gå på college. De flyttar från storstaden till idylliska Cold Spring Harbor med Rachels familj och lyckan är minst sagt kortvarig.

Mitt omdöme:
Inte alldeles för lång tid efter läsningen av Easter Parade gick jag inom stadsbiblioteket och letade upp Richard Yates sista roman som publicerades innan han dog, nämligen prisade Cold Spring Harbor. Mitt läsexemplar var ett från Norstedts, som gjort nya och snygga satsningarna på klassiker. Jag älskar varenda en av dem! (Jajamän, önskelistan fortsätter för evigt.)

För att återvända till själva boken så måste jag återigen hylla Yates för hans språk. Det är så otroligt lätt att följa hans historier och jag lägger aldrig märke till hur minuterna försvinner till skillnad från en mängd andra böcker.
Dessvärre har jag samma problem med Cold Spring Harbor som jag hade med Easter Parade. Jag vill så gärna älska, men nej - det vill varken hjärnan eller hjärtat. För det är något med karaktärerna som gör att jag inte engageras fullt ut i historierna, och de känslostormarna jag så gärna vill vara fast i uteblir. Då bör det också noteras att jag tyckte lite bättre om Easter Parade. Men det är kanske inte särskilt märkligt då boken endast hade dryga 200 sidor.
För att återvända till själva boken så måste jag återigen hylla Yates för hans språk. Det är så otroligt lätt att följa hans historier och jag lägger aldrig märke till hur minuterna försvinner till skillnad från en mängd andra böcker.

Dessvärre har jag samma problem med Cold Spring Harbor som jag hade med Easter Parade. Jag vill så gärna älska, men nej - det vill varken hjärnan eller hjärtat. (Då bör det också noteras att jag tyckte bättre om Easter Parade som hade ett fantastiskt avslut.) För det är något med karaktärerna som gör att jag inte engageras fullt ut i historierna, och de känslostormarna jag så gärna vill vara fast i uteblir. Men det är kanske inte särskilt märkligt då denna roman endast har dryga 200 sidor.


Cold Spring Harbors gula och löjligt retrofina pärminsida.

Karaktärerna kändes, som vanligt, tragiska och avsides; när de är lyckliga tror de att livet är fulländat, men för det mesta är de bara miserabla och letar efter utvägar från nuvarande förhållanden. Det känns hopplöst och en aning deprimerande i längden. Nyckfulla men konstanta i nyckfullheten skulle man kanske kunna säga att karaktärerna är, om ni förstår. Ett Yates-verk är som att följa ett ännu mer dekadent (om det nu är möjligt) och oglamoröst Mad Men fast med arbetarklassen i fokus.

"If my work has a theme, I suspect it is a simple one: that most human beings are inescapably alone, and therein lies their tragedy", sade Richard Yates i en intervju och detta instämmer jag i. Och något i mig lockas till det. Snart får jag nog ge mig på jakt efter Revolutionary Road.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0