Om överstrukna ord med dubbla budskap


Titel: Rör mig inte!
Originaltitel: Shatter Me
Författare: Tahereh Mafi
Utgivningsår: 2011
Förlag: B. Wahlströms (2012)
Sidor: 303
Serie: Shatter Me #1

Handling:
Juliette har varit instängd i en cell på ett mentalsjukhus i 264 dagar. Under dessa 264 dagarna har hon varken pratat med eller vidrört någon annan människa, med den anledning att hennes beröring är dödlig. På så vis slipper Juliette oroa sig för att kunna skada någon. Tills den dag då hon tilldelas en cellkamrat.

Mina tankar:
Då var det dags för mig att ännu en gång skriva en recension om en välomtalad bok, som jag förresten kan berätta är en verkligt populär titel med tanke på bibliotekernas reservationsköer. Själv var jag först på listan och slapp vänta alldeles för länge innan jag kunde sätta igång med läsningen, och det gick fort att läsa när jag väl kommit förbi den första riktiga vändningen.

Tahereh Mafi imponerar, med sina unga ålder och sin språkstil – med syftning på de överstrukna orden, valet att inte alltid använda sig av interpunktioner och att inte skriva ut siffror med bokstäver. Att Mafi skriver så medför en annan slags känsla i läsningen, åtminstone för mig, och det är som om jag når fram till Juliette bättre. Lite som om vi delade varandras tankar.

Det blir helt enkelt en snygg virvelvind av förvirring och kaos i Juliette som man enklare förstår - eller vill förstå i den utsträckning man kan. Det är också väldigt ambitiöst och effektfullt skrivet, med de dubbla budskapen som döljer sig på sidorna. Och det visar också på hur komplex och fascinerande den riktiga människan är - för ingen är alldeles slätstruken.


Själva kärleksintrigen var dock alldeles för svajig (och förutsägbar) för att någonsin kunna övertyga mig helt, och tidvis var den så bristande att man nästan ville skumma förbi de partierna där det blev lite väl klyschigt. Det var inte det att deras ömhetsbetygelser för varandra inte var otrovärdig - utan snarare själva tidsperspektivet och deras kärleksförhållande som helhet. Det kändes verkligen som om Mafi pressade in en kärlekshistoria under tidspress, vilket dessvärre också märktes.

Vad gäller händelseförloppen, från början till slut, var jag för det mesta nöjd. Jag uppfattade aldrig tempot som särskilt långsamt, utan lagom drivande. Utöver det var även de flesta karaktärerna (onda som goda) sympatiska, vilket jag måste säga att jag gillar - ett porträtterande av den mänskliga färgskalan. Och slutet tyckte jag var riktigt maffigt, och avslutades precis sådär så att jag ville ha nästa bok att läsa omedelbart. Avslutet andas liksom begynnelsen inför den stora striden, och det i stil med bästaste (spoilers!) X-Men.

Av någon anledning tror jag dock att jag för en gångs skull väntar på de svenska översättningarna. Bara de sätter igång med att översätta de resterande två delarna såfort det bara är möjligt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0