Pojkarna

Titel: Pojkarna
Författare: Jessica Schiefauer
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2011
Sidor: 188
Övrigt: Augustpristagare 2011 i barn- och ungdomskategorin.

Handling:
Momo, Bella och Kim är tre 14-åriga flickor som håller sig för sig själva. Om dagarna blir de kränkta av killarna i skolan. Flickorna vågar inte vara sig själva där utan lever för utklädnader och stunderna spenderade i Bellas växthus. Om nätterna förvandlas de nämligen till pojkar efter att ha druckit nektar från en annorlunda och magisk blomma som finns i växthuset. Kim, som är berättelsens röst, hittar sig själv i pojkkroppen och blir snart kär i spänningssökaren Tony, på gott och ont.

Mitt omdöme:
Först och främst tycker jag att omslaget är riktigt tilldragande och passar bra till denna högst originella bok. För det andra älskar jag Schiefauers val av inledningscitat - det ligger så mycket i det. (Heja, Marcel Proust! Som jag måste läsa något av.)

Pojkarnahar ett otroligt fint språk för att vara ungdomsbok - är jag väldigt generaliserande just nu? Svar: ja, troligtvis. Men språket är verkligen enastående och (i mitt tycke) definitivt vad som lyfter handlingen, gör den mer fängslande. Utan språket hade jag troligen aldrig läst ut boken. Handlingen är såpass säregen att jag stundvis inte visste vad jag skulle tycka om den, vilket gjorde att jag uppskattade språket, men också kapitelinledningen, desto mer. De korta kapitelindelningarna medförde ett slags frivillig bläddring. Det var aldrig en alldeles för lång detaljerad text av en särskild händelse, vilket gjorde att man hela tiden drevs framåt i handlingen. På grund av detta kunde jag läsa vidare utan att skumma, som jag annars hade gjort.


Pojkarna har en bra början, en snyggt sammanskriven avslutning, ett fint språk och så är den väldigt lätt att följa. Slutet lämnar mig faktiskt nöjd, dock samtidigt som en tanke gnager pyttelite i bakhuvudet - att det är något som inte är helt rätt. Som en obesvarad fråga. (Är det någon som känner igen sig i detta?) Det kan måhända vara så att jag inte riktigt är förtjust i böcker med så mycket vemod. Som barn eller yngre än jag är nu vet jag att jag utan tvekan hade hatat den här boken. Den är drömsk, fantasifull å det grövsta laget och överlag deprimerande, men även fascinerande, innovativ och vacker.

Ärligt talat vet jag faktiskt fortfarande inte riktigt hur jag känner angående boken. Problemet jag har är nog att jag inte riktigt kan sympatisera med karaktärerna, särskilt huvudkaraktären Kim, och det är en nödvändighet för mig.

Mitt betyg:

En otroligt originellt och snyggt skriven bok absolut värdig Augustpriset. Schiefauers Pojkarna lämnar dock en alltför bitter eftersmak för min del.

Trackback
RSS 2.0