Årets satsning

Min första utlästa bok för hösten, med silvermålade naglar. 👆🏻
 
Det har blivit oktober, nästan november, och det enda jag i princip kan tänka på är alla regniga höstkvällar som ligger framför mig. Och inte på ett direkt dåligt sätt, utan snarare på det där idylliska och liksom mysiga sättet som alla målar upp. Ni vet: en kopp te, uppkrupen i soffan med tända ljus och en riktigt bra bok. Minus det faktum att jag varken dricker te, orkar tända ljus eller har ro nog att sitta i soffan. Men i höst, då vill jag ändå ge det en ärlig chans. Så med andra ord, låt höstens läsning börja!

Ett utmärkt avslut på året som gick


Titel: Jag vill ha min hatt
Originaltitel: I Want My Hat Back
Författare: Jon Klassen
Utgivningsår: 
2011
Förlag: 
Hippo Bokförlag (2012)
Sidor: 
40

Mina tankar:
För att ha utsetts till New York Times bästa bilderbok 2011 borde Jon Klassen med andra ord ha skapat ett verk som är något särskilt, visst? Som jag sade i min bokvideo (här) handlar Jag vill ha min hatt mer eller mindre om en butter björn som tappat bort sin röda hatt. Så han går runt och frågar skogens invånare om de möjligtvis har sett den. Med den handlingsbeskrivingen var mina förväntningar ganska så blandade.

Fast grejen med bilderböcker är att illustrationerna är de som hamnar i strålkastarljuset. Och Klassen har gjort dem så simpelt. Ordet simpelt behöver dock inte vara något dåligt, för i all simplicitet finns där en tydlig vision för hur historien ska utspelas och Klassen har (uppenbarligen) en känsla för det konstnärliga.

Illustrationerna tillsammans med texten utgör en snygg historia som alla åldrar kan ta till sig. Personligen tror jag att jag skulle ha älskat boken som liten, med alla de knasigt målade karaktärerna och längtan efter att hitta hatten först.



Samtidigt som jag är lite besviken över att jag inte fick chansen att läsa Jag vill ha min hatt som liten är jag också otroligt tacksam. Som lite äldre roas jag på ett annat sätt. Jag fascineras av snarlika grejer som jag gjorde för tio år sedan, men jag har också fått upp ögonen för uppbyggnad och struktur. Jag ser framförallt sånt som förmodligen hade undgått mig som liten. Exempelvis tror jag att jag inte skulle ha uppfattat humorn i boken, vilket jag gör nu.

I vilket fall som helst är det här en bok som jag tänker spara till mina barn, men också mig. Förhoppningsvis finner de samma charm som jag gör. Jag är - utan att överdriva - så jäkla svag för finurliga och dessutom fint utformade bilderböcker, och Jag vill ha min hatt är definitivt både och. Avslutningsvis tror jag faktiskt inte att jag hade kunnat avsluta bokåret 2012 på ett bättre vis än med den här pärlan.

Tack så hemskt mycket för recensionsexemplaret, Hippo Bokförlag!

Att dö av ett brustet hjärta

Titel: Vår katastrofala historia
Originaltitel: The Catastrophic History of You and Me
Författare: 
Jess Rothenberg
Utgivningsår: 
2012
Förlag: 
Rabén & Sjögren (2012)
Sidor: 
423

Handling:
Det är inte möjligt att bokstavligt dö av ett brustet hjärta, men det är precis som händer Brie. Hennes pojkvän gör slut med henne och helt plötsligt är hon död. När Brie sedan vaknar upp på pizzerian "A Little Slice of Heaven" börjar hon undra vad det är för slags plats hon hamnat på. Hon saknar sitt gamla och perfekta liv, men när Brie återvänder till jorden för att hämnas på sin pojkvän inser hon att hennes liv inte alls var perfekt.

Mina tankar:
Jag gillade grundkonceptet - att inte ens ha hunnit fylla 16 år och vara död på grund av ett brustet hjärta. Inte roligt. Det fanns alltså en stor möjlighet att kunna göra berättelsen sådär svidande sorglig och djup. När jag kommer i kontakt med döden vill jag bli uppriven, och sanningen är den att den här berättelsen började bra - lagom bitter och humoristisk på samma gång. Jag blev faktiskt berörd efter bara några sidor, och var tvungen att torka bort några tårar.

Det förändrades dock efter att jag blev mer bekant med Brie. Bara några sidor in på kanske tredje kapitlet förändrades stämningen. Pizzerian "A Little Slice of Heaven" var tämligen abstrakt för mig, och jag tyckte inte att platsen tillförde särskilt mycket till historien. Jag fick inget grepp om vilken riktning historien skulle gå förrän efter ytterligare 100 sidor och vid det laget hade Brie förlorat min respekt. Hennes agerande och reaktioner kändes ganska omogna (och kanske kan man skylla det på åldern, vad vet jag). Men nej, för mig var hon mest löjlig och impulsiv.

Om vi går över till relationerna mellan karaktärerna så uppfattade jag dem som ganska svaga med. Djupet fattades för att jag skulle känna mig engagerad. För att ändå ha dött av brustet hjärta tyckte jag att Bries kärlek till sin pojkvän beskrevs platt och fattigt.

Ja, jag blev otålig. Sammanfattningsvis tycker jag inte heller att historien knöts samman på ett helt trovärdigt sätt. Det var för mycket som inte var logiskt upplagt med "världarna" och reglerna och det kändes verkligen som om författaren hade målat in sig själv i en hörna för hon slängde in en massa sista minuten-grejer för att kunna avsluta boken. Visst. Cirkeln slöts, men den slöts ganska så halvdant.


Tryck på bilden för att komma till Spotify-listan med låtar som omnämns i boken. ↑

Översättningen fick mig också att rynka lite på ögonbrynen. Kanske är det författaren, kanske inte. För det var en mängd småsaker som gjorde mig mindre glad, däribland att nästintill varje sida innehöll kursiv text och stora bokstäver. Min spontana tanke är att man inte ska betona allt - för då försvinner liksom grejen med betoningen. Samtidigt som betoningarna framställer karaktären som trovärdig för sin ålder så är det i grund och botten mer stjälpande än hjälpande. Jag fick på grund av det svårt att ta henne på allvar, trots att jag är medveten om att jag själv betonar mycket i tal och skrift. Och så var det otroligt smörigt med alla ostrelaterade smeknamn. Vet ej om det berodde på översättningen eller om jag hade tyckt likadant angående originalet. Tvivlar dock på att var översättningens fel..

Ett plus med boken var att kapitlena var döpta efter låttitlar, vilket var extra trevligt eftersom jag kände igen så många. Fast precis som med bokens stuktur och karaktärer tyckte jag också att låtvalen var ojämna.

Men det finns såklart en poäng i historien, och en del bitar fick mig ändå att - passande nog med tanke på historien - bli hjärtekrossad. Det var dock först efteråt, när jag återberättade historien för min syster och kom in på budskapen, som boken växte i mina ögon. Det kan i sin tur ses som både något positivt och något negativt..

I vilket fall som helst tackar jag Rabén & Sjögren för recensionsexemplaret!

Att gå vidare

Titel: Hold Still
Författare: 
Nina LaCour
Utgivningsår: 
2009
Förlag: 
Speak (2010)
Sidor: 
231

Handling:
Efter att Caitlins bästa vän Ingrid begår självmord bestämmer sig Caitlins föräldrar för att de ska resa bort över sommaren för att komma undan. Men så börjar skolan igen, och ingenting är längre som det var. Om dagarna handlar det om att uthärda skoltimmarna, men om nätterna kan Caitlin omöjligt sova. Istället ligger hon vaken i baksätet av sin bil som hon inte har tillstånd att köra. Samtidigt börjar en ny tjej i klassen som Caitlin börjar prata med, och hoppet väcks på nytt - tills hon hittar Ingrids dagbok.

Mina tankar:
Det är när jag läser verk som Hold Still som jag inser hur mycket det skrivna ordet kan betyda, och jag påminns om hur lärorikt det faktiskt är att läsa. Man dyker liksom in i en mängd scenarion - sådana som man själv varit med om och kan känna igen sig i, men även sådana som man aldrig fått vara med om men ändå på något plan kan relatera till.

Om man har tur författas verket dessutom av någon med förmågan att välja rätt ord, och med förmågan att förmedla rätt känsla. I det här fallet lämnar Nina LaCours ord i kombination med Mia Noltings illustrationer (samt handskrivna dagboksinlägg) mig inte oberörd. För trots att jag inte till hundra procent förstår hur det känns att förlora någon nära kan jag i alla fall på något sätt föreställa mig det, vilket delvis är tack vare Hold Still.


Ett litet exempel på LaCourts ordhantering. ↑

Som läsare sörjer jag med Caitlin. Särskilt det faktum att hon trodde att hon kände Ingrid så väl, men att hon sedan får reda på att det fanns så mycket mer. Ingrid dolde många sidor, och fastän hon är död när boken börjar så sörjer jag henne med.


Och så måste jag ju nämna det här med den psykologiska aspekten.. Det här med att att lära känna någon helt, men också att sörja någon och samtidigt ha sina bra stunder utan att få dåligt samvete. Det är fascinerande hur hjärnan fungerar på så olika sätt. Men ja, för att göra det hela kort: den här historien får mig (återigen) att häpnas över hur invecklade individer kan vara.

Det här var nog en lagom mesigt skriven recension, men så kan det vara. Mer av LaCour som författare skulle jag i varje fall vilja läsa. Hon lyckades trots allt fånga mig redan vid omslagstexten: How does your life move forward when all you want to do is... hold still.


In i det sista


Titel: Fall for Anything
Författare: 
Courtney Summers
Utgivningsår: 
2010
Förlag: 
St. Martin's Griffin (2010)
Sidor: 
230

Handling:
När Eddie Reeves' pappa oväntat begår självmord finns bara en fråga som går runt i huvudet: Varför? Det enda hon vill är att ta reda på sanningen. Sedan möter hon den främmande Culler Evans, pappans föredetta fotografelev, som tycks veta mer om hennes pappa än hon själv gör. Eddie tror att han kan ha svaret på allt, men kanske är det bättre att inte få alla frågor besvarade?

Mina tankar:
Jag fascineras ständigt över hur olika och samtidigt snarlika Summers böcker är. Det är tunga men skilda ämnen som tas upp i varje bok, men det gemensamma är karaktärerna. Jag kan se att huvudkaraktärerna delar vissa prominenta drag. Ingen av dem vet sitt eget bästa. De känner inte helt till gränserna för vad som är "okej" utan överträder dem till varje pris. Och det är oftast överträdelser som har farliga konsekvenser, vilket är mycket vad jag fastnar för med författarens verk.

Den svagaste "rösten" av de som Summers skapat är dock Eddie Reeves'. För att vara "brutal" tycker jag faktiskt att hon är ganska så grinig på ett sätt som inte kompenseras ut av något annat mer charmerande drag, till skillnad från Sloane (This Is Not A Test), Parker (Cracked Up to Be) och Regina (Some Girls Are). Visst, hon är inte den värsta karaktären som jag lärt känna, men hon är så långt ifrån en av mina favoriter. Hon är inte heller osymptisk, men jag kommer bara aldrig nära henne och kan inte riktigt förstå mig på hennes agerande.


Ett utdrag som fastnade. (Uppenbarligen?) ↑

Själva ämnet berör dock, det gör självmord nästan alltid, och den biten känns äkta att läsa om. Jag har aldrig förlorat någon nära, och kan inte ens föreställa mig förödelsen som drabbar den närstående familjen och vänkretsen efter att någon tagit sitt liv. Trots det gör hela saken mig otroligt ledsen och det är omöjligt att inte fortsätta tänka på det.

När jag läste boken funderade samt reflekterade jag mycket över budskapen, men även efter att jag hade läst ut den, så det finns defintivt något att hämta från Fall for Anything. Tro inget annat.

Önskan att vara en del av den inre kretsen..

Titel: Fördjupade studier i katastroffysik
Originaltitel: 
Special Topics in Calamity Physics
Författare: 
Marisha Pessl
Utgivningsår: 
2006
Förlag: 
Natur & Kultur (2007)
Sidor: 540
Övrigt: Glöm ej att gå in på hemsidan [länk] för ytterligare detaljer!

Handling:
Det har gått drygt ett år sedan Blue van Meer såg Hannah hängande en meter över marken i en orange förlängningssladd, men det är först nu som hon bestämmer sig för att faktiskt skriva ner exakt vad som hände för att kunna lösa mordmysteriet. Efter mammans död färdades Blue tillsammans med sin professor till pappa genom USAs många deltstater och lärde sig allt om litteratur och kultur. Sedan beslutades det att de skulle spendera Blues sista highschoolår vid privatskolan St. Gallway, där Hannah Schneider jobbade.

Mina tankar:
Om jag skulle få gissa är Fördjupade studier i katastroffysik nog en av de absolut vanligaste böckerna som visas eller skymtas i periferin av ett fotografi hos bloggare. Om jag skulle få utveckla den gissningen beror det 1) förmodligen på omslaget, vilket jag personligen tycker är mycket fint, och/eller 2) för att boken ofta jämförs med Den hemliga historien av Donna Tartt. För mig var ytan den främsta anledningen till varför jag köpte boken, och inte jämförelsen.

Trots att jag inte visste särskilt mycket om Fördjupade studier i katastroffysik var förväntningarna ändå förvånansvärt höga eftersom handlingen lät lovande och för att jag mest hört gott om boken. Och lovord från andra kan såklart påverka - man kan bli besviken eller euforisk. Eller ännu värre - något i närheten av likgiltig. Själv befann jag mig i samtliga känslostämningar, vilket kanske gör det mer intressant att veta i vilken ordning mina känslor kom.

Ordningen: 
1. I närheten av likgiltig 
2. Besviken
3. Euforisk

— Inte helt fel med andra ord. 

Jag tycker vi ska prata om det negativa först, för att avsluta den här recensionen i en positivare ton.

Bland det första jag reagerade på var mängden (påhittade som riktiga) litteraturhänvisningar och även populärkulturella referenser, se mina favoritutdrag längst ner i inlägget. I det här verket använde författaren sig av Harvardmetoden, med vilken man skriver författarens efternamn och bokens utgivningsår i parentes. Precis som med Oxfordmetoden, som innefattar fotnoter, tycker jag att den här "skrivmetoden" lämpar sig ganska väl i skönlitteratur. Fast i begränsad mängd.


Efter att ha läst några recensioner verkar det som om jag inte är ensam om att tycka att det till en början var charmigt i den här boken, men att det senare blev nästan lite forcerat och att alla name-droppings emellanåt stannade upp historien. Dock förstår jag varför det gjordes så många referenser, och ja - de är faktiskt vad som gör boken så egen.

Med de många olika hänvisningarna (allt från Grease till Sal Mineo) och - tråkigt för den oinsatta - avslöjandena av vad som händer i kända verk tvingas hjärnan arbeta konstant. Då har jag inte ens nämnt Marisha Pessls imponerande språk, vilket stundvis också gör att man kan tappa bort sig - en mening kan broderas ut i det oändliga. Så det gäller att vara koncentrerad!

Det tredje jag ogillade var bristen på egentlig spänning. Det var först efter att jag hade passerat 250 sidor som något började hända, vilket är drygt med tanke på man då har läst halva boken. Så, för den som inte hunnit avskräckas av det långsamma tempot (samt Blues prat om otaligt många händelser som "vändpunkter") tycker jag att det återstår en mycket bra bok.

Då var det alltså sagt: Jag tycker mycket om Fördjupade studier i katastroffysik.


För det första är språket fantastiskt trevligt när man väl vant sig. (Om man inte gillar språket så gillar man troligtvis inte heller Blue van Meer och det kan förstöra läsningen, just saying.) Jag började liksom fundera kring varför jag inte läser fler böcker som skrivs såhär - för man känner sig ganska smart.

En annan stor grej som också var helt briljant är slutet. Efter att ha läst den sista sidan kändes det som om någon har örfilat mig. Så smart upplägg! Även en vecka efter att ha stängt pärmarna var jag tvungen att läsa om många bitar för att boken fortsatte att hemsöka mig. Och den hemsöker mig än!

För det tredje älskar jag hur kreativ Pessl är. Hon är helt klart duktig med orden, men också på att teckna! De visuella hjälpmedlena som visas då och då var inte dåliga. Om jag är förtjust i källhänvisningar så är jag förälskad i visuella hjälpmedel!

Jag skulle kunna fortsätta skriva ännu mer om boken fast jag låter nog bli för att inte göra recensionen milslång. Avslutningsvis är Fördjupade studier i katastroffysik en välskriven bok, men en som inte lär uppskattas av alla. Läs på egen risk alltså!

Några favoritutdrag (i vilka spoilers kan framkomma):
 

Om kärleken till böcker


Titel: Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna
Originaltitel: 
The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore
Författare: 
William Joyce
Utgivningsår: 
2012
Förlag: 
Kabusa böcker (2012)
Sidor: 52

Mina tankar:
Den animerade kortfilmen The Fantastic Flying Books of Mr. Morris Lessmore (2011) vann en Oscar i sin kategori i år, och när jag fick reda på att den skulle lanseras som bilderbok var jag mycket enträgen om att få tag på den. Till min lycka fick jag reda på att förlaget Kabusa böcker skulle ge ut boken på svenska!

De senaste dagarna har jag bläddrat fram och tillbaka i Morris Lessmore och de fantastiska flygande böckerna, varje gång lika förtjust och varje gång lika förälskad. Så jag tänkte det kunde vara passande att tala om för er vad det är som gör att jag tycker så mycket om det här otroligt fint tecknade verket.

  1. Historien är så galet bra upplagd. Allra mest tycker jag om att inga fördomar läggs utan att det framhävs att kärleken till böcker kan komma till vem som helst - oavsett tidigare relation.
  2. Jag älskar namnspelet av Morris Lessmores namn: [more is less more].
  3. Att det här är något jag vill tipsa folk om, och att det är något som jag absolut vill att mina /framtida/ barn ska få ta del av.



  4. Detaljerna! Jag tycker om att William Joyce visar hur många världar som faktiskt öppnar upp sig för den som börjar läsa, och hur det är att verkligen fängslas av en berättelse.
  5. Precis som med filmen Pleasantville (1998) uppskattar jag den bakomliggande pedagogiska såväl som den psykologiska aspekten med att låta färgerna spela stor roll i hur en människa kan uppfattas.
  6. Jag tycker om att Humpty Dumpty och att böcker överhuvudtaget är väsentliga nyckelroller i historien. (Mer om fiktiva Humpty går att läsa om här.)



  7. Att man levererar budskapet att det är viktigt, men, framför allt roligt att sprida kärleken om att läsa och få andra att uppskatta litteratur!
  8. Igenkänningsfaktorn man får av att läsa om någons liv och se hur mycket böcker har betytt för personens utveckling.
Den animerade kortfilmen är förlängningen av boken, och den är så fantastisk:


— Slutligen vill jag tacka Kabusa böcker för det här recensionsexemplaret och: Grattis till era 10 år!

Vem visste att hitta en urna i en taxifirma kunde förändra liv?

Titel: Hitta Violet Park
Originaltitel: 
Finding Violet Park (alternativt Me, the Missing, and the Dead)
Författare: 
Jenny Valentine
Utgivningsår: 
2008
Förlag: 
Atrium förlag (2011)
Sidor: 208

Handling:
Sedan pappans försvinnande har Lucas Swain många gånger fantiserat om hans återkomst. Vid 16 års ålder bor han tillsammans med sin mamma och två syskon i huset som tillhört hans farföräldrar. En natt bestämmer Lucas sig för att åka taxi hem, men det är något med urnan som står på hyllan i taxifirman som gör att han inte kan sluta tänka på den, Så han bestämmer sig för att stjäla den. Inuti den ligger askan av Violet Park, och trots hennes tillstånd förändrar hon hans liv.

Mina tankar:
Efter min läsning av Trasig soppa hade jag förväntat mig mer av Violet Park, som jag uppfattat är hennes kanske mest erkända. Men som jag sa i oktobermånadsrapporten så passade vi, boken och jag, inte riktigt ihop.

Språket och nyanserna i det hade jag inget emot, snarare tvärtom. Formuleringarna tyckte jag ofta om, de var enkla men ändå träffande, och det var faktiskt det som jag i första hand fastnade för med Jenny Valentine.

Måhända vara simpelt formulerat, men ack så träffande. ↑

Om vi går över till karaktärerna förblir mitt förhållande till Lucas Swain ljummet. Medan Rowan i Trasig soppa blev som ett slags vän förblir Lucas en främling. Han känns som en föråldrad tonåring och visst kunde jag delvis känna igen mig i hans tankesätt, men inte tillräckligt. Hans handlande fann jag mest.. inte troligt? Fastän jag försökte se charmen i att "stjäla en urna på grund av en känsla i magen" kunde jag bara göra det ibland.

Eftersom jag föredrar karaktärsdrivna historier fungerade Violet Park inte till 100%. Varken Lucas eller de andra karaktärerna gick hem, även om de stundvis hade sina ögonblick. De passade tillsammans, men strålade inte samman som jag önskat. Av alla delar var slutet den bit jag tyckte allra bäst om för då knöts allting samman. Så när jag stängde boken var jag ändå relativt nöjd. Nej, Violet Park är absolut inte en dålig bok - kanske bara inte perfekt för mig.

Tack för recensionsexemplaret, Atrium förlag!

Mean Girls 3.0

Titel: Some Girls Are
Författare: 
Courtney Summers
Utgivningsår: 
2010
Förlag: 
St. Martin's Griffin (2010)
Sidor: 
246

Handling:
Tillsammans med the Fearsome Fivesome, en fruktad och högaktad grupp med tjejer på Hallowell High, har Regina Afton vant sig vid att särbehandlas av lärare och att utsätta lägre stående för spratt. Det förändras dock efter att osanna rykten sprids om att Regina har haft ihop det med hennes bästa väns pojkvän. Istället faller hon nu offer för gruppens allt aggressivare mobbning. Till sin förvåning finner hon tröst i Michael Hayden, en missanpassad elev som hon en gång i tiden själv brukade mobba.

Mina tankar:
Jag säger som följande: Om du tycker att tjejerna i filmen Mean Girls var rätt elaka så har du uppenbarligen inte läst den här boken. I jämförelse med Some Girls Are borde Mean Girls snarare döpa om sig till Pretty Nice Girls - för det här, mina vänner, är verkligen inte en solskenshistoria.

Det sociala spelet i verkliga livet och i den fiktiva världen har alltid fascinerat mig. Att använda sig av ordet spel kan väl låta lite krasst, men att liksom se hur människor interagerar med inom- och utomstående och även se hur det i olika umgängen finns ett antal osagda regler. I stort sett är det vad den här boken handlar om: ett socialt spel med osagda regler. Ett spel i vilket man inte får göra något som bryter rådande normer, och om det händer uppstår rejäla konsekvenser. Det är kanske inte den mest originella handlingen (se ovan), men ändå dras jag till ämnet.


Personligen älskar jag de återkommande perspektiven som författaren Courtney Summers väljer för samtliga av sina huvudkaraktärer. Hon låter nämligen alltid sina karaktärer få smaka på de två sidorna av myntet - det goda och det onda, typ - ett där livet är "normalt" och ett där allt har vänts på ända. Genom att använda denna (inte helt ovanliga) metod får man lära känna karaktärerna mer djupgående och det gör det automatiskt lättare för läsaren att känna sympati.

I det här fallet passar metoden utmärkt. Det är som att man själv står och kämpar bredvid Regina, och det är riktigt tröttsamt. Man blir arg, frustrerad och fullkomligt less på situationen. Nästintill maktlös känner man sig, men så händer något litet som vänder på allt! Och det är vad jag gillar med den här berättelsen - att känslorna lever sitt eget liv.

Avslutningsvis ska jag förstås säga att Courtney Summers böcker aldrig är solskenshistorier, men just Some Girls Are är verkligen inte en solskenshistoria.

Att se livet ur ett nytt perspektiv


Titel: Saving Francesca
Författare: Melina Marchetta
Utgivningsår: 
2003
Förlag: 
Knopf (2006)
Sidor: 243

Handling:
Sextonåriga Francesca Spinelli går mot sin vilja på St. Sebastian's, en pojkskola som numera även tar emot flickor. Hennes mamma är helt övertygad om att skolan är vad hon behöver, men sanningen är den att Francesca saknar sina gamla skolkamrater. Nu har hon ett begränsat umgänge i form av en ultrafeminist, en som enligt ryktet är en slampa och en nördig dragspelare. Pojkarna är till synes inte bättre. Men när Francescas mamma blir akut deprimerad väcks frågan: Vem är Francesca egentligen?

Mina tankar:
Det andra verket av Marchetta var det, ja. Både för henne och för mig. Så den stora frågan är om Saving Francesca levde upp till mina höga förväntningar jag hade efter att ha läst bästa och finaste Jellicoe Road. Mitt svar? På sätt och vis!

Innan ni får för er något ska det betonas att det (såklart) är två helt skilda verk. Medan Jellicoe Road lämnade mig fullständigt förkrossad är Saving Francesca betydligt mildare. Jag gråter inte mig själv fördärvad, men visst genomsyras även den här historien av en rejäl dos allvar som kompletterar de lättsammare delarna mycket bra. Och man blir som vanligt tagen av situationen och de inledande beskrivningarna av alla karaktärer som verkligen är distinkta.

Något annat välbekant är Marchettas uppfriskande språk och dialoger, som ger ytterligare liv åt karaktärerna i boken. Jag kan inte undgå att falla för Francesca och hennes tankar, hennes familj och de flesta av eleverna (som omnämns) på St. Sebastian's - för de passar nämligen så bra ihop. I slutändan tycker jag om att samtliga känns äkta och genomtänkta.

Med det här fina omslaget är jag väldigt nyfiken på hur det svenska kommer se ut. ↑

Så jag ser otroligt mycket fram emot att få träffa några av karaktärerna igen i den fristående fortsättningen The Piper's Son, som fokuserar på Thomas Mackee och som utspelar sig fem år senare. Boken står redo i bokhyllan, förhoppningsvis också en pärla.

Det är så härligt att kunna säga att jag har hittat en favoritförfattare i Melina Marchetta, och jag tycker att ni som inte läst något av henne än ska göra det! Gärna omedelbart.

För övrigt fick jag nyss reda på att X-Publishing ska släppa boken under namnet Francesca. Det fick jag reda på här och utgivningen sker redan i maj nästa år - så himla roligt!

En oförglömlig sommar för sista gången

Spoilervarning! I och med att detta är den avslutande delen i trilogin kommer jag att nämna ett antal bra och irriterande moment som utspelar sig i boken samt serien i helhet, men de delarna kommer att spoilermarkeras.


Titel: Sommar för evigt
Originaltitel:
We'll Always Have Summer
Författare:
Jenny Han
Utgivningsår:
2011
Förlag:
B. Wahlströms (2012)
Sidor: 270
Serie:
 Sommar-serien #3

Handling:
Efter två år ihop med Jeremiah Fisher, varje dag spenderad tillsammans på samma college, är Belly säker på att han är hennes livs kärlek. Så när Jeremiah friar och svaret är ja är det naturligtvis på stranden i Cousins som de ska gifta sig. Men då dyker Conrad upp, Bellys första kärlek, och rör till allting. Har hon verkligen kommit över honom? Ett val måste i alla fall göras och minst ett hjärta kommer att krossas.

Mina tankar:
Jag tycker om berättelser om kärlek, och de snåriga vägarna till det (kanske inte alltid) lyckliga slutet. Stundtals i den här sommarberättelsen är jag emellertid riktigt irriterad och det beror mycket på fokuset i Sommar för evigt, den avslutande delen i trilogin.

Fast allt är såklart inte negativt. För det första ska jag säga att jag uppskattar tidshoppet som Jenny Han gör. Genom hoppet får man viss distans från dramat som utspelade sig under första och andra delen, samt att karaktärerna har fått chansen att växa upp ytterligare. Sedan är det trevligt med miljöbyte - några av de viktigare scenerna utspelar sig, förutom vid Cousins, på Jeremiahs och Bellys college. På det viset får man lära känna nya sidor hos de båda som tidigare inte utforskats - exempelvis är Jere inte längre helt oskyldig och Belly inte lika naiv.


För det andra gillar jag också starkt att man nu får följa alla de involverades perspektiv i triangeldramat. Bäst föredrar jag Conrads, mycket eftersom han alltid gjorts så komplicerad, eftertänksam och tystlåten i de föregående två böckerna. Äntligen får man se hur han tycker och tänker om hela situationen: hans syn på familjen och framför allt hur han känner för Belly.


De svenska omslagen till trilogin. ↑


Över till det mindre positiva. Först ut tänkte jag nämna själva konceptet att en tjej blir förälskad och kär i en kille redan vid tidig ålder för att sedan hålla fast vid honom i flera år. Och hur hela hennes livs mening tycks kretsa kring valet om att vara tillsammans med en kille tills hon dör, typ. Det får mig att undra om Belly inte har andra drömmar som är minst lika högt prioriterade - som att författa en bok, starta ett band, vad-vet-jag. Hon är så ung och det skrämmer mig att hon inte kan se att livet inte ska behöva begränsas till vad hon känner för två personer.

Det andra - och även det största "problemet" jag har med den här sista boken är det här med vem hon ska välja. (Spoilers börjar!) Är det bara för mig som det är så himla uppenbart att det alltid skulle bli Conrad? Det var knappt någon fråga om saken. Någonsin. Se exemplena som finns i boken - hon nämner Jere som den trygga och roliga medan Conrad är den som får hennes hjärta att slå så fort att hon inte kan tänka klart. Säger inte det en del? Genom hela boken gick Belly liksom fram-fram-bak med sitt resonerande, som ju bara var ursäkter för att hon var rädd för att bli sårad av Conrad om hon nu skulle välja honom. Det i sin tur är ju rätt lustigt eftersom Jere var otrogen (vilket kan diskuteras i stil med Ross och Rachels separation i Vänner). Nåja, inte för att det slutgiltiga beslutet gjorde mig besviken då han var den jag föredrog av de två. (Spoilers slutar!)

Så. Även om jag inte är ett världsstort fan av Belly tycker jag att serien har varit värt tiden jag lagt på historien om Cousins sommargäster. På det hela tycker jag att hela serien är väldigt lättläst, snabbt utläst och riktigt underhållande. Ja, jag skulle till och med kunna säga att jag med garanti kommer att återkomma till den fler gånger.

— Stort tack till B. Wahlströms för recensionsexemplar!

Övrigt:
Recensioner på del ett, Sommaren jag blev vacker, och två, Ingen sommar utan dig, hittas här samt här.


Med en hemlighet som sakta äter upp en inifrån

Titel: Cracked Up to Be
Författare: 
Courtney Summers
Utgivningsår: 
2008
Förlag: 
St. Martin's Griffin (2008)
Sidor: 
214

Handling:
Från att vara populär och en exemplarisk mönsterelev förvändras Parker Fadley snabbt till någon ingen känner igen. Hon börjar dricka i skolan, struntar fullkomligt i läxorna, pratar ogärna med någon och ingen förstår egentligen varför.  Och Parker vill inte prata om det. För något hände, något som mycket väl kan vara hennes fel.

Mina tankar:
Efter sommarens lyckade läsning av Courtneys This Is Not a Test förväntade jag mig snarlik, det vill säga högklassig, kvalitet på de resterande av hennes böcker. Eftersom Cracked Up to Be för mig hade den mest lockande handlingen var ribban satt ännu högre.

Precis som i hennes senast utkomna bok kunde jag se att karaktärerna, språket och den psykologiska aspekten var minst lika bra i hennes debutroman. Faktum är att om jag inte hade vetat om att detta var hennes debut så skulle jag ha gissat på att det här var hennes tionde.

Huvudpersonen Parker Fadley är en intensiv karaktär; hon är full av dolda sidor, uppkäftig och snabbtänkt. Hennes sarkasm är på något sätt både humoristisk men också uppriktig, vilket gör att man aldrig vet var man har henne. Jag kan tänka mig att det lätt skulle kunna påverka läsaren negativt - att inte kunna förstå sig på huvudpersonen. Men hon är en sympatisk karaktär med väldigt stark röst som alltid är närvarande.

Beskrivningarna och språket höjer verkligen och gör allt mer känsloladdat. Ena stunden är stämningen runt omkring henne nästintill lättsam för att i nästa var mörkmörkmörk. Speciellt de delarna där man får se henne interagera med andra är oerhört intressanta eftersom de är en sådan kontrast från när hon är ensam. Trots att skillnaden är markant mellan de två Parker-versionerna är båda lika trovärdiga.

Lager för lager och sida efter sida får man reda på vad som lett till det som är bokens presens, och det är berättat som en dröm som sakta blir en mardröm. Parker Fadleys senaste månader kan nog från håll beskrivas på ett snarlikt vis, och det är vad jag dras till här. Jag älskar komplexiteten, att inte riktigt veta anledningen till varför Parker är så tilltrasslad.

Så om du frågar mig om boken är läsvärd är mitt svar: Ja, för bövelen!

Ett efterlängtat äventyr med mina barndomsvänner


Titel: 
Findus flyttar ut
Författare: 
Sven Nordqvist
Utgivningsår: 
2012
Förlag: 
Opal (2012)
Sidor: 
25

Handling:
Pettson har fått nog av Findus dagliga hoppande i sängen tidigt på morgonen. Som svar på detta beslutar sig Findus för att flytta ut.

Mina tankar:
I maj månad skrev jag att jag dog - för så dramatisk kan jag vara. (Bevis här.) Det var nämligen så att tidningen bif kom ut med den fantastiska nyheten att det skulle släppas en ny Pettson och Findus-bok. Senast Nordqvist skrev om den ytterst lekgalne katten Findus och halvbuttre gubben Pettson var år 2001.

September var månaden då verket skulle släppas och jag var som på nålar. Varje dag skuttade jag ut till brevlådan i hopp om att boken skulle ligga där och varje gång kom jag Findus-tomhänt tillbaka in i huset. Men så kom den slutligen och jag kunde bara inte fatta det.

Det är nämligen så att Pettson och Findus är anledningen till varför jag ens började läsa i första taget. Mina barndomsminnen är kopplade till mucklor, höns och röda trähus tack vare Sven Nordqvist. Så det var med höga förväntningar (för vad skulle det annars vara) som boken öppnades. Särskilt som självaste titeln gjorde att jag fick hjärtknip.

↑ Baksidan.

Och jag blev inte besviken, utan det var som att träda in i en familjär miljö där tiden praktiskt taget stått still. Alla charmiga detaljer som jag förknippar med Nordqvists verk går att återfinna - stora nycklar liksom små tekoppar, tavlor med föränderliga komotiv och sniglar med dasshus på ryggen. Precis som det ska vara alltså. 

Kvalitén är hög, precis som resten av författarens bilderböcker om Pettson och Findus. Bilderna är riktigt bra, men enligt mig är historien inte riktigt lika fantastisk och vass som exempelvis Pettson får julbesök.

Fast som jag tidigare sa blev jag inte besviken, och avslutningsvis ska jag säga såhär: Den här boken är ett måste för alla som redan älskar denna oslagbara och tidlösa duo. Så nej, du kommer inte att bli besviken. (Och ja, jag vägrar tro att det här är den sista Pettson och Findus-boken.)

Tusentusentusentack för recensionsexemplaret, Opal!

Början på något väldigt storslaget


Titel: Ringens brödraskap
Originaltitel:
The Fellowship of the Ring
Författare: 
J.R.R. Tolkien
Utgivningsår: 
1954
Förlag: 
Norstedts (2004)
Sidor: 
512
Serie: 
Ringarnas herre #1

Handling:
Många år har förflutit sedan Bilbo Baggins kom tillbaka till Fylke med Gollums ring, och inte mycket har heller sagts om den sedan återkomsten. Den gamle Bilbo lever numera ett stillsamt liv tillsammans med sin avlägsne släkting Frodo. När de båda fyller år den 22 september hålls en storslagen födelsedagsfest och på förhand har Bilbo bestämt sig för att genomföra sin sista stora resa och lämna ifrån sig ringen till Frodo. En ring som återigen eftersöks av Sauron, mörkrets herre.

Mina tankar:
När förfrågan kom om någon skulle vara intresserad av att läsa Tolkiens Sagan om ringen var det ett självklart val för mig. Trilogin stod redan på sommarens läslista, men jag anade att det skulle vara så mycket roligare och mer givande att läsa första boken tillsammans med andra för att sedan kunna diskutera de olika bitarna. Och det var det verkligen!

Varje vecka under fyra veckors tid skrevs kilometerlånga kommentarer hos Bookshelf och drizzleandhurricanes, som svar på de olika sakerna de själva hade tänkt på under läsningen. Jag kan säga som såhär - att läsningen inte alls hade varit lika intressant utan deras cyberspacebokcirkel. (Ett "Stort tack!" passar väl därför in bra.)

Nu var det ju ett tag sedan jag läste ut Ringens brödraskap. Men det påverkar nog inte den här recensionen avsevärt för jag ska inte prata om bokens direkta handling, utan snarare ge råd. Och så har jag nu fått tillfälle att smälta Tolkiens värld ytterligare.


↑ Ett av mina favoritcitat - både från boken och allmänt. (Gör sig dock bättre på originalspråk.)

Mina 'brödraskapliga' tips till dig som inte läst boken:
  • För det första vill jag rekommendera att man läser Bilbo - En hobbits äventyr först, mest för principens och kronologins skull. Där får man nämligen lära känna de karaktärer som driver oss till den här bokens premiss bättre, vilka omnämns även i boktrilogin. Fast på lång sikt gör det nog inget om man kastar om verken eftersom Tolkien går igenom "förhistorien" i Ringens brödraskap. Men ja, det är ändå min rekommendation.

  • För det andra tycker jag att det är fördelaktigt att ha sett filmen innan man läser första boken. För trots Tolkiens alla noggranna (liksom långa) miljö- och utseendebeskrivningar hade jag emellanåt svårt att föreställa mig hur vissa platser och karaktärer såg ut fastän jag sett filmatiseringarna antalet gånger redan. Beskrivningarna tog liksom delvis bort udden av rädslan som finns i Midgård, som jag tycker är kritisk, och man tappade tråden något.

  • För det tredje - låt dig inte bli avskräckt av prologen! Den kan uppfattas som dryg, och ja - kanske hade den gjort sig bättre att ha i slutet istället. Men så fort man har avklarat de där sidorna och påbörjat den "riktiga" boken tänker man inte mer på prologen.

Annars? Ringens brödraskap var inte alls vad jag hade förväntat mig. På ett bra sätt! Jag tyckte att läsningen stundtals var riktigt mastig. Det var mycket att ta in, både kart- och namnmässigt, men det var ändå alltid informerande och intressant på ett eller annat sätt. Speciellt imponerande är det faktum att man verkligen ser hur mycket tid samt kärlek som Tolkien öst över den här världen, och det gör att han har min fulla respekt.

Ja. Uppföljaren De två tornen ligger på mitt nattduksbord, och den ska vara utläst innan 12:e december. För då har The Hobbit: An Unexpected Journey biopremiär!

Övrigt:
- Min recension på Bilbo - En hobbits äventyr hittas här.
- I juli höll alltså Anna och Emelie i en bokcirkel, där man veckovis diskuterade de lästa kapitlena, vilken jag kan rekommendera er att kika på om ni vill få mersmak på boken. (Här hos Anna och v. 1 + 2 + 3 + 4 hos Emelie.)

Trasiga soppor kan vara precis vad man behöver


Titel: Trasig soppa
Originaltitel: 
Broken Soup
Författare: 
Jenny Valentine
Utgivningsår: 
2010
Förlag: 
Atrium Förlag (2011)
Sidor: 
252

Handling:
En knackning på axeln från en främmande kille förändrar Rowans liv. Han ger henne ett fotonegativ som han påstår att hon tappat fastän hon själv är helt övertygad om att det inte är hennes. Trots att hon har annat tänka på, som att ta hand om sin deprimerade mamma och lillasyster efter att pappan flytt till följd av broderns död, tar hon ändå emot negativet.

Mina tankar:
Jag fick ett mejl från Atrium Förlag som lyfte fram Jenny Valentine, då hon ska på årets bokmässa, och fick förfrågan om recensionsexemplar. Därför jag gick in på deras hemsida och precis efter att ha läst beskrivningen av Trasig soppa kände jag "Den här måste jag läsa!" för själva historien lät så märklig, mystisk och fullproppad av vardagsbekymmer. Lite sådant som jag känner ett behov av att läsa ibland.

Välskriven. Och fylld med en mängd tänkvärda citat. Så skulle jag välja att kort beskriva boken.

Jag älskade liknelserna Valentine drog för att förklara exempelvis hur Rowan tänker innan hon ska prata - och de uttryckte verkligen hur jag personligen tycker att det är. Sedan tyckte jag även om hur situationen beskrevs och hur den fick mig att känna vrede och sorg för att livet inte ska behöva se ut på det viset, men att det gör det för somliga.



Man känner sig lite handfallen av Rowans livssituation, och det får mig att bli imponerad av att hon faktiskt orkar ta hand om allt själv. Samtidigt vill jag ryta åt henne, säga åt henne att hon är för benhårt säker på att det är såhär det måste vara och att hon istället borde be andra om hjälp. (Och det är positivt att jag blev så engagerad!)

Mitt lilla problem jag hade med boken var nog några av de väsentligare karaktärerna, som var pyttelite för - jag kan inte riktigt finna rätt ord - men kanske stela? Jag blev väl bara inte helt övertygad av dem. Det var inte så att jag inte kände sympati för samtliga, för det hade jag, men många var så ensidigt porträtterade.

Ändå gillar jag hur de passade in i Valentines tårframkallande historia. Men sedan måste jag också erkänna att jag ofta brukar tycka mycket om böcker där någon är döende eller död. Japp, jag är lite morbid. (Vurmen för död är att den drabbar oss alla, att den fulländar cirkeln på livet, och det är nog det som gör mig så sentimental och får mig att vilja läsa böcker som på något vis berör döden.)

Så ja, även om jag inte blev fullständigt förälskad i boken måste jag säga att detta är en väldigt bra början på ett stort författarskap. Jag ser fram emot att få följa Jenny Valentines litterära resor i framtiden.

Så stort tack till Atrium Förlag för det här recensionsexemplaret!

Favoritutrag:


48 veckor på New York Times bästsäljande lista

48 veckor säger du det, New York Times-bästsäljarlista? För ja, jag kan faktiskt förstå det.


Titel: Edward Tulanes fantastiska resa
Originaltitel: 
The Miraculous Journey of Edward Tulane
Författare: 
Kate DiCamillo
Illustratör: Bagram Ibatoulline
Utgivningsår: 
2006
Förlag: 
Kabusa böcker (2008)
Sidor: 
200

Handling:
Edward Tulane är en ståtlig och vacker porslinskanin som förses med det bästa som går att erbjudas - sidenkostymer, hattar och kärlek av den lilla flickan Abilene. Dessvärre är det en känsla han själv inte kan känna och när Edward Tulane en dag faller överbord - rakt ner i den stora och mörka havsbotten - påbörjas en lång resa som väcker nya känslor som han aldrig tidigare känt.

Mina tankar:
Samtidigt som jag själv inte direkt dras till verk som legat ett x antal veckor på diverse högt ansedda topplistor så är det helt klart ändå något med det som imponerar mig. Att en bok kan hålla sig på ettaplats så lång tid kan dock bero på en mängd olika faktorer - uppsving på grund av /prestigefyllda/ vinster, filmatiseringsnyheter, en författares dramatiska död och så vidare. Eller också för att boken i sig är briljant.

Så ja, ettaplats-verkets kvalitet kan alltså variera väldigt mycket. Och av den anledningen plockar jag inte per automatik upp en bok bara för att den stått som etta på någon lista och/eller fått mycket publicitet under en längre period. Just Edward Tulanes fantastiska resa fick jag faktiskt först nys om för några månader sedan, och inte för att jag sett den vinna priser eller på NYT-bästsäljarlista, utan för att jag slösurfade omkring på internet. Jag lockades av titeln, såg omslaget, läste handlingen och blev galet nyfiken på hur historien skulle utvecklas.

Av den anledningen letade jag efter den på mitt bibliotek, men så var den såklart utlånad. Nästa gång jag kollade var den ännu en gång utlånad. Varför reserverade du den inte bara?, kanske någon undrar. I sin tur kan jag faktiskt inte svara på det. Knasigt, jag vet.

Efter fjärde tittens utlånat-datum kontaktade jag förlaget Kabusa böcker och fick hem boken en kort tid därefter. Väntan var ganska så smärtsam, men när den väl kom klappade jag på den hur länge som helst - liksom dröjde ut på läsningen. Sedan fick det duga, för ärligt talat - jag och tålamod - almost non existing, och jag började läsa.

Bagram Ibatoullines illustrationer kan jag inte precis klaga på. ↑

Efter bara några kapitel hade DiCamillo och Ibatoulline övertygat mig till varför den här boken stannat på bästsäljarlistan i 48 veckor. Jag läste ut det här verket på nolltid. Fastän jag verkligen försökte dröja mig kvar vid varje mening och varje illustration, vilket jag tycker säger en del. (Icke-existerande tålamod, som sagt.)

Slutligen får det här mig att undra: Hur tusan lyckas jag få hem sådana här (recensionsex)pärlor i brevlådan? Mycket står i det här fallet Kabusa böcker för - så tusentusentusen tack! Japp, jag måste nog se till att läsa mer av DiCamillos andra verk - som sägs vara minst lika bra.


En oförglömlig sommar fortsätter

Varning för spoilers!


Titel:
Ingen sommar utan dig
Originaltitel:
It's Not Summer Without You
Författare:
Jenny Han
Utgivningsår:
2010
Förlag:
B. Wahlströms (2011)
Sidor:
252
Serie:
Sommar-serien #2

Handling:
Det som inte fick hända inträffade, och följderna av detta påverkar Belly och alla i hennes omgivning. Efter Susannahs begravning är en sommar spenderad i Cousins inte längre aktuell. Belly drar sig bort från Fisher-familjen och sörjer på egen hand. Men när Jeremiah plötsligt ringer Belly och berättar att Conrad har försvunnit bestämmer hon sig för att tillsammans med Jeremiah hitta honom.

Mina tankar:
Förra boken slutade på ett högst avslappnat vis för att till den här bokens början ha förändrats totalt. Istället slängs man mer eller mindre rakt in i en alternativ värld där sorgen tagit överhand och Bellys omgivning sörjer på varsitt håll efter Susannahs död.

Och jag måste säga - hur sorgligt det än alltid är när någon går bort - att jag gillade riktningen som boken tog. Även om uppföljaren Ingen sommar utan dig är precis lika lättsmält som första boken har det skett tydliga förändringar hos samtliga karaktärer, och man får se fler sidor hos dem - vissa mer sympatiska än andra.

Av alla är det defintivt Belly som stör mig mest, som envisas med att hon är ensam om att sörja och klandrar sig själv för allt. För att mer eller mindre påstå sig ha växt upp på grund av Susannahs död så syns det knappt och hon beter sig i ärlighetens namn ännu barnsligare än tidigare. (Och min fråga är om det ens är möjligt?)

På grund av det omfamnar jag Jeremiah mer, som blir den andra av två huvudkaraktärer, vars perspektiv växlar med Bellys. Han känns betydligt mer vuxen, och verkar faktiskt vara en ganska så fantastisk som person. Det här får mig såklart att tänka på hans bror Conrad, och om det triangeldrama som hela tiden skymtas genom samtliga tre delar. Hur mycket jag än lär mig tycka om Jeremiahs naivitet och positivitet hejar jag på Conrad tillsammans med Belly. Så, nu vet ni det! (Jag är för övrigt fullt medveten och håller med om att en tjej inte alltid behöver välja en kille i slutet för att vara lycklig, eller dylikt.)

Och tack för recensionsexemplaret, B. Wahlströms!

Övrigt:
Min recension på första delen, Sommaren jag blev vacker, går att läsa här.

Om vampyrer, varulvar och parasoll


Titel: Själlös
Originaltitel: Soulless
Författare: Gail Carriger
Utgivningsår: 2009
Förlag: 
Styxx Fantasy (2012)
Sidor: 365
Serie: Parasollprotektoratet #1

Handling:
Alexia Tarabotti är på ett ungefär allt man inte ska vara i det viktorianska London - halvitalienska, frispråkig, kurvig, en redan 26-årig ungmö och övermänniska. Men de bekymmerna tycks vara nästintill obetydliga när det plötsligt börjar hända märkliga saker runtom i staden - ja, det tills Alexia dras in i dem personligen.

Mina tankar:
Så många goda ting har jag hört om Gail Carrigers Själlös, som ingår i en numera avslutad serie omfattande fem böcker om Alexia Tarabotti. Och av den anledningen frågade jag och fick hem ett recex av Styxx Fantasy.

Bara någon timme efter att ha tagit ut boken från paketet kunde jag inte längre hålla mig, trots att andra böcker låg och väntade på att bli lästa, och påbörjade således min bekantskap med Alexia Tarabotti. Mötet i sig var väl lite blandat vad gäller känslor. För det mesta upplevde jag henne som en väldigt modern kvinna - självständig med tydliga åsikter och ett sinne för humor! Hon var så kvicktänkt att jag vid flera tillfällen började skratta högt, vilket sannerligen lyfte handlingen.

För sanningen är den att det inte hände tillräckligt mycket för att jag skulle bli eld och lågor. Jag satt istället mest och väntade, och väntade. Och väntade. Det var först efter dryga 200 sidor som jag tyckte att historien tog fart, med några ledtrådar och lite action, vilket såklart kändes fantastiskt roligt! Men det var samtidigt tråkigt, för jag tycker inte att det ska behöva dröja så lång tid innan ens intresse väcks.


Karaktärerna tyckte jag om, för det kändes som om Carriger hade lagt ner tid på deras olika personlighetsdrag och alla små nycker. Förutom Alexia tyckte jag allra mest om butlern Floote och Lord Akeldama - butlern sådär mysig och vampyrlorden härligt excentrisk. (För hur charmig låter inte Lord Akeldama i utdraget ovan?)

Annars kunde jag inte förhindra tankarna från att gå till genren harlequin. Faktiskt! Vissa partier kändes lagom awkward (den svenska ordmotsvarigheten fungerar bara inte) att läsa på bussen med antalet okända personer i närheten. Utifrån måste det ha sett normalt ut, men jag kunde inte undgå att fnissa till då och då på grund av situationen.

På det hela är jag dock rätt överseende med att farten är halvlångsam eftersom detta bara är första delen i en serie om fem. Och jag känner på mig att det finns mycket kvar att utforska i den här steampunk/paranormal romance-världen som Själlös bara lätt börjat skrapa ytan på. Även om jag kanske inte slänger mig omedelbart på nästa del (som snart ska släppas på svenska!), så är det defintivt en som jag kan tänka mig läsa när den väl når mina händer.

Och jag tackar så mycket för recensionsexemplaret, Styxx Fantasy!

En av killarna


Titel: Catching Jordan
Författare: Miranda Kenneally
Utgivningsår: 2011
Förlag: 
Sourcebooks Fire (2011)
Sidor: 281
Övrigt: Filmrättigheterna till boken har blivit köpta.

Handling:
Jordan Woods största ambition är att få spela quarterback på collegenivå, och vägrar att lyssna på sin pappas vädjande om att hon ska lägga den drömmen på hyllan. Vem som helst kan se att Jordan verkligen brinner för sporten och hon har dessutom sina lagkamraters tillit samt respekt. Med ett stadigt sikte på ett footballstipendium som kan göra drömmen möjlig kommer nyinflyttade quarterbacken Ty Green in i bilden och rör till allt.

Mina tankar:
Vad gäller själva bedömningen av Catching Jordan har jag varit ytterst kluven. Precis efter att ha läst ut boken stängde jag pärmarna med ett leende. Men bara någon dag därefter började jag tänka på boken och hade väldigt svala tankar då. Och det är nog därför som jag väntat med att skriva den här recensionen eftersom känslorna varit så blandade.

Å ena sidan är det en lättsam och tidvis riktigt underhållande historia med klyftiga och rappa repliker som får mig att skratta rejält. Å andra sidan visar det sig att det som lyfter en bok i längden kan bli för mycket, för jag kan inte riktigt skaka känslan av att boken är för lättsmält. Den där balansgången mellan humor och allvar i just litteratur är riktigt svår, och ibland tippade den över till att bli irriterande i Kenneallys fall.

Som oftast var det att karaktärerna mest försökte skämta bort allt. Då ville jag mest ta Jordan åt sidan och säga åt henne att skärpa sig - för hon gör allt så himla mer komplicerat än vad det behöver vara. Jag ville helt enkelt ha något mer att bita i, både vad gäller karaktärerna och handlingen.

Sedan kommer vi till det här faktum med att använda sig av produktplacering. Hur mycket reklam behöver Gatorade egentligen? Precis som Anna resonerade i sin recension får det mig att undra om boken blivit sponsrad av varumärket. Det är liksom en sak att i förbigående nämna välkända varumärken och en annan att nämna dem i varannat kapitel. Nåja.

Så vad ska jag säga? Jag gillade den; flinade och skrattade ofta åt alla missöden samt pinsamma situationer. Men jag tyckte också att boken var förutsägbar och hade sina brister som fick åtminstone mig att vilja hojta till. Jag byggde nämligen upp förväntningar på att Catching Jordan inte skulle ha så stereotypiska roller, men så var det just det den hade. Och med det sagt måste jag ändå säga att läsningen var otroligt roande.

När allting går åt helvete

För man kan väl säga att en zombieapokalyps är likvärdig uttrycket "när allting går åt helvete"?


Titel: This is Not a Test
Författare: Courtney Summers
Utgivningsår: 2012
Förlag: St. Martin's Griffin (2012)
Sidor: 322

Handling:
Sex studenter har lyckats ta sig till Cortege High och byggt barriärer för att skydda sig från det som finns på utsidan, men det betyder inte att de är trygga. Inne i skolbyggnaden är man ständigt orolig för att zombierna ska ta sig in och förvandla samtliga till monstruösa versioner av sina forna jag. Alla utom Sloane Price, vars värld redan rasade samman sex månader tidigare.

Mina tankar:
"Courtney Summers, vem?" är vad jag tänkte när alla runtom i sfären tycktes prata om boksläppet av This is Not a Test. Såhär i efterhand är chansen nog stor att jag skulle säga "Courtney Summers, du vet!" om någon inte hade en aning om vilken bok jag talade om. Så tack för tipset, Malin!

Min veckodos av zombier brukar komma i och med att ett nytt avsnitt släpps av The Walking Dead, men nu under uppehållet slutade det istället med att jag köpte hem This is Not a Test som på sätt och vis påminner mig om tv-serien. De båda nämnda kretsar nämligen mycket kring känslor - exempelvis förväntningar, ängslan och tillfällig glädje.



Och det är nog det som bidrar till att jag tycker så mycket om boken. Det är som om apokalypsen tar plats i skuggan av känslorna som uppstår, fastän den är vad som förändrade allt. Jag kan instämma i att det är märkligt att man inte får reda på vad som utlöste epidemin, om andra länder/kontinenter blivit drabbade och vilka andra det är som lever. Men för det mesta bryr jag mig inte det minsta för det som händer i skolbyggnaden är en riktig berg- och dalbana ändå.

Jag gillar hur väl karaktärerna interagerar och skapar dramatisk spänning i luften trots att inget egentligen händer-händer. En lite mer psykologisk vinkling som berättar hur människan kan agera under ovisshet, och det är en väldigt nervkittlande vinkling att ta del av. För i den här boken är det uppenbart att det är karaktärerna som står i fokus och för historien framåt.

Vad gäller några av karaktärerna känner jag lite sisådär, men de balanseras tursamt nog ut av resten av gänget. Sloanes berättarröst är ofta så stark att jag emellanåt verkligen bara vill skaka om henne så att hon slutar bära omkring på sina självmordstankar. Samtidigt kan jag förstå henne - och jag berörs verkligen av hennes tankar.

Därför är jag så otroligt sugen på att läsa något mer av Courtney Summers, som uppenbarligen kan konsten att skapa trovärdiga sinnesstämningar. Jag blev helt enkelt inte besviken.

Tidigare inlägg
RSS 2.0