Bäck, flöde, vaggvisa eller att vagga?


Titel: Ru
Författare: Kim Thúy
Utgivningsår: 2009
Förlag: [sekwa] (2011)
Sidor: 152

Handling:
Ordet ru har många betydelser - "vaggvisa" eller "att vagga" på vietnamesiska, men även "bäck" och i överförd betydelse "flöde (av tårar, blod eller pengar)" på franska. I den här delvis självbiografiska romanen får vi följa en kvinnas minnen från barndomen i krigets Sydvietnam till livet i Kanada, som båtflykting från det splittrade Vietnam, återbesöken i sitt fosterland och moderskapets glädje och vånda.

Mitt omdöme:
Självbiografiska romaner har jag svårt för att ge en taskig recension om, i varje fall sådana som känns mer skönlitterärt skrivna som i det här fallet. Att säga något dåligt om hennes val av berättelser, särskilt hur hon agerade i dessa, får mig att känna mig som en avskyvärd människa. Verkligen. Ändå känner jag att man måste få kunna vara subjektivt lagd och kunna säga vad man tycker - då hon trots allt valde att offentliggöra sitt liv genom att ge ut en bok.
Redan i början slås man av det poetiska språket som kommer att bestå. Boken består av fragment från Thúys minnen, väl utvalda och beskrivna med ett alldeles fängslande och otroligt språk, med ord som lyckas hitta minsta lilla vrå utan större problem - med detta menar jag att hennes språk rymmer mer än tillräckligt.
De fragment som hon valt ut följer inte någon kronologisk ordning, utan ett minne följer ett annat. Hon drar sig till minnes en förfluten händelse för att senare byta till ett annat spår som hon tycker är rätt. Det här skiftandet av tid och rum tycker jag får språket att bli ännu mer poetiskt och det blir ganska befriande och härligt att läsa.
Men å andra sidan ser jag ingen helhet och ibland blir det för ojämnt. Det blir efter ett taget långdraget, trots de få sidorna, att det blir så när som på för pretentiöst och såpass ärligt att det nästan blir hemskt.
Jag undrar om författaren ibland kände en viss obeslutsamhet angående vad hon ville få med.  Bristen på helhet kan man dock likställa med livet - aldrig sluten förrän man är död. - Om ens då, med risk för att vara oerhört pessimistisk (eller realistisk?).
Som oftast är jag berörd, helt förkrossad av de bilder och porträtt hon väljer att visa, och det är under dessa stunder som jag är övertygad om att boken är av egen klass. Sedan kommer bismaken, den som tycker att bilderna och porträtten gjorts för stora för mig att greppa tag om. Det faller på att jag inte förstår mig på Kim Thúy - hon är så komplex med sina tankebanor och de gör mig mer deprimerad än förväntansfull. Jag kan inte förstå hur hon resonerar kring älskandet av sina barn - hur de lär henne innebörden av verbet 'älska' men också får henne att önska att hon aldrig skaffat sig barn om hon hade vetat om den kärlek som skulle att bildas. Värst av allt är det kanske inte att jag inte kan förstå, utan snarare för att jag kan.
Redan i början slås man av det poetiska språket och boken består av fragment från Thúys minnen, väl utvalda och beskrivna med ett alldeles fängslande språk. Orden lyckas hitta minsta lilla vrå utan större problem - med detta menar jag att hon behärskar språket väl.

De fragment som hon valt ut följer inte någon kronologisk ordning, utan ett minne följer ett annat huller om buller. Det här skiftandet av tid och rum tycker jag får språket att bli ännu mer poetiskt och det är ganska befriande och härligt att läsa. Men å andra sidan ser jag ingen helhet och ibland blir det för ojämnt. Det blir efter ett tag så när som på för pretentiöst, trots de få sidorna, och såpass ärligt att det nästan blir för rakt på sak.

Som oftast är jag berörd, helt förkrossad av de bilder och porträtt hon väljer att visa, och det är under dessa stunder som jag är övertygad om att boken är av egen klass. Sedan kommer bismaken, den som tycker att bilderna och porträtten gjorts för stora för mig att greppa tag om. Det faller på att jag inte förstår mig på Kim Thúy - hon är så komplex med sina tankebanor och samtidigt som det är lättsamt är det även deprimerande.

Trots att jag inte kan omfamna Ru helt kan jag hålla med om att hennes språkbehärskning är så imponerande med orden som är som ett rinnande flöde. Ru känns också på sätt och vis som en vaggvisa och slutsatsen lyder att det är en bok jag rekommenderar.

Läste dock (efter att ha skrivit recensionen) DN:s intervju med Kim Thúy som gav lite mer perspektiv på saker och ting - läses här.

Några favoritutdrag:

Kommentarer
Postat av: Anna

Svar:Du borde verkligen läsa TMI!:D Jag kollar också på Pretty Little Liars och jag älskar Caleb/Tyler(A).

2012-05-07 @ 16:11:25
URL: http://bookshelf.blogg.se/
Postat av: BoKarin

Har aldrig läst någon självbiografi, det skulle vara synd om man älskade huvudpersonen i en självbiografi, sökte lite på personen, och upptäcker att personen dött en plågsam död i lungcancer, eller nåt :( Men, bortsett från det, så skulle jag gärna vilja läsa en självbiografi någon gång! Vad tycker du om självbiografier?



Sv: Tja, jag syr väl lite huller om buller :) Jag tänkte göra en tröja, men den blev inte bra så jag gjorde om den till en väska. Och förra julen sydde jag en liten kaktus till syrran (en kaktus med en tomteluva...) ;) Jag har annars sytt en orm och en liten nalle (kläder är INTE min grej...)

2012-05-08 @ 17:58:14
URL: http://bokgrottan.blogspot.com/
Postat av: Linn

Blir sugen på att läsa den här tack var din recension, trots att du inte bara ger den applåder. Det verkar finnas inslag i den som gör den väl värd att läsa.

2012-05-12 @ 10:49:31
URL: http://lyckoland.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0