Månadens skörd av omslag jag tycker om

Ett nytt månadsprojekt har påbörjats! Från och med idag ska jag som tidigare nämnt visa omslag som jag hittar och tycker har snygg formgivning. (Föregående inlägg har varit favoritmslag från mitt eget bibliotek och ett om övriga favoriter.)

Jag har för övrigt blivit såpass bokskadad vid det här laget att jag numera går in i bokhandlar (och bibliotek och överallt egentligen) för att titta på omslag - i just det syftet. Sedan plockar jag upp mobilen eller ett kvitto och penna så att jag kan skriva ner boktitlar. Underhållning till max, typ.

Hittar du någon som faller dig i smaken?

The 7 Deadly Sins of Reading

Jag kan såklart inte låta bli att fylla i den roliga enkäten som Miriam på Schitzo-Cookie så snällt översatte från en videobloggare på Youtube.



Under min Twilight-period såg jag till att förhandsboka Stephenie Meyers Eclipse och Breaking Dawn och betalade nog 125 kr var för mina exemplar. Annars betalar jag sällan över 100 kr för en bok, såvida det inte är obligatorisk kurslitteratur som ju alltid ser till att ruinera en. Min billigaste bok har kostat 1 kr, och minst hundra böcker i bokhyllan är sådana skulle jag tro..




En sådan relation har jag nog inte för tillfället (och har aldrig haft). De böcker som närmast kvalificerar sig är En dag av David Nicholls och Stjärnstoft av Neil Gaiman. Den första för att konceptet äger men inte språket, och sistnämnda för att handlingen inte går i den riktning jag vill men är skriven av en författare med en briljant hjärna - vill gilla, men går inte helt hem hos mig.



Hela Miranda-serien av Kerstin Sundh, som jag planerar att läsa för sjätte gången i sommar. När jag var i yngre tonåren läste jag dock om Systrar i jeans-serien av Ann Brashares, LBD: bara för tjejer av Grace Dent, de flesta Marian Keyes-böckerna, I taket lyser stjärnorna av Johanna Thydell, Sång till en fjäril av Maria Küchen och Hur kär får man bli? av Katarina von Bredow ett antal gånger var.



Faktiskt en del; ovan visar några titlar som jag - med Coraline som undantag - troligtvis aldrig kommer läsa klart.



Pratar inte särskilt ofta om böcker för att framstå som en intellektuell läsare, men brukar i vissa fall nämna klassiska titlar för att skapa en dialog kring böcker över huvud taget (mest för att det då är störst chans att de människorna jag samtalar med känner till boken och författaren).



Rent ytligt så går jag mycket på utseendebeskrivningar, och tycker såklart det är trevligt när karaktärer beskrivs som snygga. Lockas även av karaktärer som hade kunnat vara riktigt attraktiva om det inte vore för en "defekt". Det kan isåfall vara en sned näsa eller en för hög panna - you name it. Utöver det prioriterar jag egenskaper som humor, styrka, självdistans, intelligens och lojalitet. Jag dras särskilt till sarkastiska men samtidigt charmiga karaktärer - både av manligt och kvinnligt kön.



I skrivande stund skulle jag inte säga nej till John Greens böcker (särskilt The Fault in Our Stars - även om jag redan läst den), men skulle heller inte neka till Veronica Roths Insurgent, The Tiny Book of Tiny Stories vol. 1 av hitRECord + Joseph Gordon-Levitt, Lola and the Boy Next Door av Stephanie Perkins, The Graveyard Book av Neil Gaiman, Glamorama av Bret Easton Ellis, Tove Jansson-böcker, Sarah Dessens Du glömde säga hejdå, The Unbearable Lightness of Being av Milan Kundera och Eating Animals samt Tree of Codes av Jonathan Safran Foer. — Eh, får nog göra ett separat Wish list-inlägg.

Slutsats: Hejdlöst roligt! Eller ja, roande i varje fall. Gör den, du med!


Divergent


Titel: Divergent
Författare: Veronica Roth
Utgivningsår: 2011
Förlag: HarperCollins Children's Books (2011)
Sidor: 487
Övrigt: Divergent är den första delen i en trilogi, uppföljaren Insurgent kom ut i maj i år och tredje delen ska komma ut till hösten år 2013.

Handling:
I ett framtida Chicago är samhället uppdelat i fem fraktioner, vilka alla har en särskild egenskap som utgör var fraktions grundvärdering. En utvald dag varje år ska alla 16-åringar göra sitt livs viktigaste val, ett som avgör ens framtida identitet. Beatrice Priors val försvåras då ett test avslöjar att hon inte riktigt passar in i någon av fraktionerna och är en såkallad Divergent.

Mitt omdöme:
Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa fortsättningen Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt vänta snällt på den. (Är man kräsen och ytlig så är man.)
Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när Divergent släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån den ålder jag själv snart fyller, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Det språk hon dessutom behärskar bidrar till viss del att jag tycker om boken, och det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. Mäkta imponerande, minst sagt.
Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.
Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).
Vad gäller karaktärerna tyckte jag om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var alldeles för upprepande och i mindre grad självdestruktivt, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense" till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.
Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)
Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag, eller är det beskrivningarna av människorna - förmodligen en kombination. Jag var en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien, och var nog en stor anledning till varför den här dystopin kändes så hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.
På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så bra bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.
På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera.
Läsningen av omåttligt populära City of Bones fick mig att vilja läsa Divergent, en nästan lika hypad bok. Och jag ångrar mig inte alls. Den största protesten ligger i så fall i att jag vill läsa Insurgent nu, men inte kan köpa den i det format jag vill ha. Så jag får helt enkelt snällt vänta på att läsa fortsättningen. (Är man kräsen och ytlig så är man.)

Först skulle jag vilja säga hur imponerad jag är över det faktum att Veronica Roth bara var 22 år när boken släpptes! Hon är 23 år idag, inte för långt ifrån min ålder, och numera också författare till en av de främsta nutida YA-dystopiserierna i världen. Mäkta imponerande, minst sagt.

Genast slukades jag av historien och var riktigt nyfiken på de olika fraktionerna som fanns och karaktärerna. Många som läser Divergent brukar jämföra serien med The Hunger Games, som också ingår i dystopigenren. Och jag kan i viss mån förstå varför, men skulle vilja påstå att Roths dystopivärld gör mig mer skräckslagen.

Till en början var jag superförvirrad angående samhällsuppdelningen, och förvirringen avtog inte på ett bra tag - mitt i läsningen tvingades jag bläddra tillbaka för att läsa om de olika fraktionernas egenskaper. För att underlätta för er så är de fem fraktionerna Abnegation (de osjälviska), Amity (de fredliga), Candor (de ärliga), Dauntless (de modiga) och Erudite (de intelligenta).

Vad gäller karaktärerna är de olika från person till person och jag tyckte om de flesta nästan omedelbart, och jag tycker Roth lyckades med trovärdighetsaspekten. Tris var den som (föga förvånande) hade den största utvecklingen och det var intressant att se hur hon förändrades. Jag gillade tankesättet hon hade, även om det ibland var för självdestruktivt för hennes bästa, och hur hon resonerade: "Sarcasm is always at someone's expense." till "I I walk to the center of the arena and my guts writhe as Peter comes toward me, taller than I remembered, arm muscles standing at attention. He smiles at me. I wonder if throwing up on him will do me any good. I doubt it." som fick mig att gapskratta.

Jag tyckte även om Christina - särskilt i början och pga hennes attityd - och Will, med all sin charm och humor. Bäst var ju dock Four, som jag var otroligt svag för. Anar att det är alla hans egenskaper och den där nypan mysteri kring honom som gjorde honom till den mest fängslande karaktären av dem alla. Kan meddelas att jag blev röd om öronen under vissa partier i boken där han var med och att jag egentligen inte ville få reda på hans riktiga namn då jag inte kan se ett mer passande namn för honom än just Four. (Beatrice namnförändring till Tris fungerade dock bra, haha.)

Kanske är det de olika beskrivningarna av fraktionerna som bidrar till känslan av obehag? Eller är det beskrivningarna av människorna? — Förmodligen en kombination. Det fanns uppenbara karaktärer, goda vs. onda, vilket såklart skapar spänning men också gör läsningen för lätt för läsaren; man får inte tänka efter på samma sätt som om karaktärerna hade haft en gråskala. Därför var jag en av de som tyckte otroligt synd om Al, som blev en nyckelperson i historien. Han (liksom beskrivningarna av de fraktionslösa och "dödandet" av människor) var nog en av de större orsakerna till varför den här dystopin kändes extra hemsk och brutal. Trots den övergripande känslan av obehag finns det ändå fler element i boken som är ljusare, med spår av kärlek och humor, som väger upp de mörkaste bitarna.

Det språk Veronica Roth har bidrar till viss del att jag tycker bättre om boken, det är ett bra flyt och det blir aldrig upprepande. På dryga 500 sidor hålls tempot uppe väldigt bra, utan att detaljer försvinner och historien spårar ur. Och det är en stor anledning till varför det är en så lysande bok, men samtidigt är det så mycket att ta in - en rejäl historia att bearbeta - och stundvis är det till och med förutsägbart samt lite klyschigt, vilket drar ner betyget pyttelite.

På det hela satt jag dock konstant som på nålar och läste ut boken på mindre än två dagar. Divergent är definitivt en bok som jag kan rekommendera, och jag ska absolut läsa uppföljarna.

Övriga kommentarer:
- Uttal på karaktärernas namn och fraktionerna finns här.
- En viktig scen (Divergent Trilogy #1.1) ur Fours perspektiv finns på e-bok och kan även läsas här. Goodreads-länk till boken.
- Filmrättigheterna till boken har köpts.

Two down and one to go

(Rubriken är en slags referens till The Frays låt '48 To Go' på deras senaste album 'Scars & Stories'. Rekommenderar såklart både mitt favoritband och detta album varmt!)


Apropå musik, så har omslaget till Cementträdgården en bakgrundsaffisch på The Beatles!

Strax efter att jag publicerade mitt bottenlägesrapportinlägg läste jag äntligen ut Ian McEwans korta debutroman Cementträdgården på någon timme och slukade Cassandra Clares City of Bones på mindre än två dagar. Efter de här böckerna är jag lite osäker på vad jag är sugen på härnäst, men tror jag ger mig i kast med Divergent, som jag tycker fått vänta länge nog..

Samtidigt har jag lite dåligt samvete för att jag inte orkar läsa mina biblioteksböcker. Påbörjade Legend of a Suicide, Nocturner och The Bell Jar för ett bra tag sedan medan The Red PonyTo Kill A Mockingbird, Klappa händer små och Splitter står kvar orörda.

Nåja, läsning ska vara en rolig grej, vilket jag kommit till insikt med först på senare tid (svårt att tro, jag vet). Jag läser hellre böcker efter mitt direkta infall än tappar läslusten för att det finns en massa "måsten". — Är ni som jag och läser efter sug eller ser ni till att läsa det som lånats?

Ten things we shouldn't have done


Titel: Ten Things We Shouldn't Have Done
Författare: Sarah Mlynowski
Utgivningsår: 2011
Förlag: Orchard Books (2011)
Sidor: 336

Handling:
När Aprils mamma bestämde sig för att flytta till Paris beslutade April sig för att bo med sin pappa. Men när hennes pappa ska flytta tvärs över landet kommer April på den briljanta planen att flytta in hos hennes bästa vän Vi - en plan som innebär att hon slipper byta stad, skola och vänner. Till sin förvåning går Aprils pappa med på det. Att de bor själva utan föräldratillsyn känner Aprils föräldrar såklart inte till. De tror att hon bor med Vi och Vis mamma, men vad är en liten lögn - eller rättare sagt tio?

Mitt omdöme:
Personligen behöver jag ibland en paus från "tyngre litteratur" och brukar då plocka upp lite mer lättlästa ungdomsböcker. Så när jag gluttade (som ju måste vara det sötfulaste ordet någonsin) i den engelska tonårssektionen på mitt bibliotek och hittade Ten Things We Shouldn't Have Done var det bara att ta fram lånekortet. (Boken uppmärksammade jag tack vare Maria!)

Jag hade mina föraningar om att det här skulle vara en förutsägbar och ytlig bok med typiska amerikanska high school-tjejer, och det var det också. De första 50 sidorna kändes lagom intressanta och dramatiska med introducerandet av karaktärerna samt situationen. De flesta karaktärerna var okej, men var för det mesta naiva, omogna och obetänksamma. För lite karaktärsförändring för min smak om jag ska vara ärlig - fast vad ska man vänta sig av 16-åringar som helst av allt festar?

Om jag hade varit typen som bara ger en bok 50 sidor innan hen bestämmer sig för att läsa vidare eller inte hade jag lagt ned boken vid det här laget. Dock var karaktären Hudson precis tillräckligt lockande och fin för att jag skulle fortsätta, och så ville jag naturligtvis veta hur April/Hudson/Noah-triangeldramat skulle sluta. Såhär i efterhand inser jag att det inte hade varit en dum idé att bara skumma igenom mellanpartiet för att komma till slutet..

I slutändan skulle jag inte precis rekommendera boken, men inte heller säga att den var oläsvärd. Den var helt enkelt medioker. För en lättläst bok skulle jag dock hellre knuffa er i riktning mot ett Sarah Dessen-verk om det ni letar efter är realistiskromantiska ungdomsböcker som ger en viss nöjdfaktor efter att ha läst sista meningen.

Något som inte verkar gå någon förbi



Fenomenet Stora bokbytardagen uppmärksammade jag först förra (förrförra?) året och ville delta, men glömde bort det. I år hade jag tänkt delta och gick in på deras hemsida för att se om någon stad i närheten skulle arrangera ett event. Dessvärre hittade jag bara ställen som krävde tågresor, med Kristianstads stadsbibliotek som närmaste alternativ - vilket jag såklart såg för sent. Så i år händer det inget för egen del. Jag får helt enkelt skapa mig min egen bokbytardag.

Avslutar såklart detta inlägg med den självklara frågan:
— Har ni bytt böcker idag?

Det går dåligt nu

(Ja, rubriken anspelar på Petters låt.)


Bokhyllan såg ut såhär i augusti förra året.

Läsningen ligger på botten, mest för att jag varit yr den senaste veckan och behövt mer sol och frisk luft än ytterligare timmar vid datorn eller med en bok. Fast nu börjar jag repa mig så smått och har tänkt byta ordning på böckerna jag ska läsa. Stryker en del titlar (för tillfället) och börjar på sådana som jag velat läsa länge. Jag börjar nog med Cassandra Clares City of Bones.

Jag försöker mig på bokryggspoesi

Jag har aldrig riktigt försökt mig på poesi, men tycker att bokryggspoesin som börjat dyka upp i internetsfären (ex. här, här och där) är en förträfflig idé och en god början. På plussidan kan det tilläggas att man får större koll på ens egna böcker och därmed får se andras, men allra bäst är att hjärnan sätts i kreativitetsläge.

Självklart tänker jag inte vara sämre och skapade således tre egna högar med poesi:

Into thin air
Everything is illuminated
A very long engagement
Paradise lost
Never let me go



For one more day
After dark
The magicians
Dead to the world
In the country of last things
The last battle
The grass is singing



Den hemliga historien
Himlen börjar här
Innan jag dör
På andra sidan gryningen
Sent i november
Extremt högt och otroligt nära


— Förhoppningsvis blir ni inspirerade för jag skulle hemskt gärna vilja se er bokryggspoesi!
Lämna gärna ett avtryck om det skulle vara fallet.

Om en spektakulär cirkusshow

En återvunnen bokrecension från 2011 som blivit lite redigerad.


Titel: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
Originaltitel: Water for Elephants
Författare: Sara Gruen
Utgivningsår: 2006
Förlag: Bra böcker (2007)
Sidor: 367
Titel: Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow
Originaltitel: Water for Elephants
Författare: Sara Gruen
Utgivningsår: 2006
Förlag: Bra böcker (2007)
Sidor: 367

Handling:
Av oväntade händelser hamnar Jacob ombord på ett cirkuståg och inom kort blir han veterinär på cirkusen Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow. Utöver hans uppgifter att sköta om och mata djuren blir han snart förälskad i Marlena, som händelsevis också råkar vara gift med den ombytlige August. Om denna period i sitt liv talar den nu 93-årige Jacob sällan om..

Mitt omdöme:
Förra sommaren läste jag Sara Gruens Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow, och visst måste jag erkänna att den var spektakulär! Jag hade nog aldrig tidigare varit lika intresserad av cirkuslivet som under den tid då jag följde bokens berättare, Jacob Jankowski. 

Först och främst måste jag ge en eloge till Gruen som lyckades skriva en så oerhört stark inledning. Och då ska jag tala om att det är stort eftersom jag sällan ens imponeras efter endast ett kapitel. Det var nästan så att jag redan efter läsningen av det stycket ville gråta lite, just för att inledningstexten sätter ord på något stort och viktigt - även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad. (Se bild 1 bland mina favoritutdrag.) Även slutet tyckte jag extra mycket om - kändes liksom bra hur slutet skrevs samman.

Mina absoluta favoritdelar i boken är alla från när Jacob är gammal. Kanske mycket för att han ställer så vettiga frågor, sådana som jag själv tänkt på. Sedan har jag sådan respekt för åldrande och därför kändes det extra smärtsamt och vemodigt fint att läsa det. (Kände ungefär likadant när jag följde Noah som gammal i boken, samt filmen, Jag sökte dig och fann mitt hjärta - dvs The Notebook av Nicholas Sparks.) Mina mindre favoritdelar, sådana som jag helst hade skippat, var alltså de när Jacob var ung. För lite för ofta tyckte jag att Gruen skrev typiskt klyschiga fraser som jag mer än gärna hellre hade läst mellan raderna.

Trots sina mindre bra partier tycker jag att boken förtjänar att läsas. Fast jag skulle nog prova på att läsa boken på engelska, om inte för originalspråkets skull så för originaltiteln. Och nej, jag är inte särskilt sugen på att titta på filmen med Robert Pattinson, Reese Witherspoon och Christopher Waltz. (↑ Med tanke på att jag skrev det för nästan ett år sedan skulle man kunna tro att jag ändå sett filmen, då jag är en total sucker för halvdana filmer när de går på tv eller är i behov av förströelse, men det har jag inte!)

Mina favoritutdrag:


Vet ej om ni varit observanta nog

Frågade häromdagen om någon av er skulle vara intresserade av att lyssna på mitt prat om tv och film - och till min glädje var det faktiskt en som ville det. (Tack!)

ILLUSTRATION: MAN TRUONG || TYPSNITT: BEAUTIFUL EVERY TIME [LÄNK]

I flera månaders tid har jag haft seriösa tankar på att starta en ny blogg om just serier och filmer. (Fick väl en och annan knuff från systern min också..) Fast jag har dragit mig för att göra det eftersom jag egentligen inte vill ha en till nischad blogg, men som det är lägger jag otroligt mycket tid på det som fritidssyssla att det vore kul. För jag älskar verkligen att prata om tv-serier och filmer och skådespelare och är utan tvekan den nördigaste personen jag känner när det kommer till sånt. Sedan insåg jag också att det inte känns rätt att prata om serier här när detta ska vara min bokblogg.

Så, som det ser ut nu är jag på god väg och i framtiden kommer jag alltså även blogga här:

Förhoppningsvis tillgänglig på ditt bibliotek

DAGENS LITTERÄRA TIPS

För ett par månader sedan hittade jag en nätt hög bif vid informationsdisken på mitt lokala stadsbibliotek. Författaren Richard Yates var i fokus i tidningens första nummer, och det råkade vara i samma veva som jag läste min första Yates-bok, vilket kändes lite som ödet (eller ren slump).

bif är en gratistidning om böcker(!), med mycket text och tips, underbara illustrationer och recensioner. Tidningen har en otroligt fin och luftig layout och har ett överraskande bra innehåll tycker jag. Det blir aldrig tråkigt att läsa tidningen, som passar både barn&ungdom liksom vuxna, och om jag ska vara ärlig har jag sparat Yates novell och lite annat till en regnigare dag.

De har bland annat uppslag med böcker som utspelar sig i skolmiljöer och ger fina tips. Succéerna Never Let Me Go, Norwegian Wood, Harry Potter och dödsrelikerna nämns, men också lite (för mig) mindre kända som Engleby och För hennes eget bästa.

Under barn- och ungdomsdelen nämns titlar man redan känner till och sådana som man bara hört talas om någon enstaka gång tidigare men sorgligt nog glömt - men här påminns man igen om dem! (Tipset Hold still av Nina LaCour skrev Elin på Tonårsboken om häromdagen.) I första tidningen nämndes 12 bra crossover-titlar, ex. Sarah Dessens Mycket mer än så, Melina Marchetta-böcker som Saving Francesca och John Greens The Fault in Our Stars - grymt!

Ofta hejar man till för i de mindre rutorna finns nyheter som att det ska komma ut nytt om Pettson & Findus (— HEJ, JAG DÖR!!!!!), vart man kan köpa bokstöd i form av författare som Lagerlöf och Bremer, en genomgång av ALMA-pristagare och att Elton John ska debutera som författare.

I slutet finner man recensioner på böcker i olika slags genrer, ibland skrivna av vuxna och ibland av tonåringar. Sedan finns såklart större artiklar och informativa författarporträtt. Men - allting är inte ens litteraturrelaterat utan det pratas även om film och musik! Det finns något som passar alla, typ.

~
Så. Vad väntar du på? Spring in på närmaste bibliotek och hämta en gratistidning! För den som vill veta mer om bif så har de självklart en hemsida. [Klick!] Andra tidningen finns ute just nu!

Himlen börjar här


Titel: Himlen börjar här
Originaltitel: The Sky is Everywhere
Författare: Jandy Nelson
Utgivningsår: 2010
Förlag: Gilla Böcker (2010)
Sidor: 264

Handling:
Lennie är sjutton år och har alltid levt i skuggan av sin äldre, energiska syster. Hennes värld rasar samman när systern plötsligt faller ihop i en hjärtattack och dör. Sorgen och saknaden sätter sina spår på allt i omgivningen och Lennie drar sig tillbaka från alla i sin närhet. I all den här tumulten finner hon tröst i Toby, sin systers pojkvän, samtidigt som hon oväntat drabbas av kärleken för första gången.

Mitt omdöme:
Först hade jag inte tänkt läsa boken omedelbart när den kom på posten, utan ville dryga ut det med tanken om att "Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge". Bestämde mig samma kväll för att strunta i det och slukade boken i en sittning.

Det här är helt klart en bok som faller mig i smaken, mycket på grund av a) strukturen med dikterna som finns utspridda här och där, b) det lugna tempot, c) det avskalade språket som alla tillsammans leder till d) stämningen i boken. Ack, stämningen! Utifrån bara baksidetexten visste jag att boken skulle passa mig. Till min förtjusning var den faktiskt mycket bättre än jag vågat tro.

Sorgen och förvirringen som Lennie går igenom efter att ha förlorat sin syster tycker jag är trovärdig. Det är väl det som är grejen, att sorg bearbetas på väldigt skilda sätt. Men just Lennies bearbetning är så läsvärd. Detaljerna med dikterna som hon lämnar överallt - i vinden, under en sten, i Svindlande höjder - ger ett större djup till karaktären. Och det som står på de diverse sakerna hon skriver på får mig att bli riktigt tårögd och jag fick sådan stor lust att leta efter de som ännu inte blivit hittade. Men jag fick också lust att skriva egna som jag kan lämna på olika platser. När böcker väcker inspiration får det mig att tycka ännu mer om verket, så hurra för Himlen börjar här.

Under läsningen var jag så irriterad på alla misstag som Lennie gjorde, men var så glad när hon gjorde något rätt. Jag ville så gärna ligga på gräsmattan och stirra upp mot himlen tillsammans med Lennie och Joe. (Ska inte prata om Joe, men åh - vilken finis!) Om vi ska närmare in på hur insatt jag var så kan jag tala om för er att jag nästan konstant var tårögd och en gång storvrålade "NEEEEEEJ!!" i mitt läsande klockan två på natten när en viss Lennie gjorde något väldigt dumt. Som resultat krossade hon mitt hjärta litet (som Danielsson envisas med att översätta ordet) och jag ville liksom skrika "Men konsekvenserna då?!". Ehum, ja. Känslostormen har talat.

Jag ska för övrigt testa pestoreceptet som finns i boken:
  • 2 kaffekoppar färsk basilika (packad)
  • ⅔ kopp olivolja
  • ½ kopp rostade pecannötter
  • ⅓ kopp nyriven parmesan
  • 2 stora krossade vitlöksklyftor
  • ½ tsk salt
— Om ni får för er att göra den - återkom gärna med resultat!

Kort sagt är det här definitivt en pärla till bok som passar de flesta åldrar och det var ett bra val jag gjorde, som struntade i att vänta. (Samt ett stort plus för det härliga omslaget.) Så för Guds skull - LÄS HIMLEN BÖRJAR HÄR NU! Och jag hoppas innerligt att en ny roman av Jandy Nelson ska komma ut inom kort..

Några favoritutdrag:


Tack, snälla Gilla böcker för recensionsexemplaret!

Favoritomslag från mitt eget bibliotek

Tog äntligen tag i omslagsfotandet av favoriter, och det fanns oväntat många. Jag försökte ta med de som mitt hjärta klappar lite extra för och sammanlagt blev det 21 stycken finingar.


~ utan inbördes rangordning ~

1) Lewis Carroll - Alice's Adventures in Wonderland
2) D.H. Lawrence - Lady Chatterley's Lover
3) David Nicholls - En dag

4) Haruki Murakami - Kafka på stranden
5) Sara Stridsberg - Drömfakulteten
6) Haruki Murakami - Fågeln som vrider upp världen

7) Jhumpa Lahiri - Främmande jord
8) Jonathan Safran Foer - Extremt högt och otroligt nära
9) Albert Camus - Främlingen

10) John Fowles - Den franske löjtnantens kvinna
11) Hjalmar Söderberg - Den allvarsamma leken
12) Marguerite Duras - Älskaren
13) Jane Austen - Emma

14) Diana Wynne Jones - Howl's Moving Castle
15) Melina Marchetta - Jellicoe Road

16) David Levithan - Ibland bara måste man
17) Sarah Winman - When God Was a Rabbit


18) Johanna Nilsson - Jag är leopardpojkens dotter
19) Kathryn Stockett - The Help


20) Herta Müller - Hjärtdjur
21) Stephen Fry - Flodhästen

— Finns det några nyckelord till vad för slags omslag ni gillar?
Mina är tydligen detaljer, siluetter, versaler, raka typsnitt, barnsliga motiv, färgerna röd/vit/svart/orange/grön, djur, pastelltoner, illustrationer, relief, Lotta Kühlhorn-formgivningar, symmetri, naturinslag, kontraster, origami, handstilstypsnitt, klottrigt och simpelt. Mmm..

Ett litet fågeltips

När det i veckan gjordes reklam för BBC-produktionen Birdsong (2012) med Eddie Redmayne och Clémence Poésy i huvudrollerna blev jag nyfiken. Det var också kul att se Matthew Goode i en av rollerna! Anade att miniserien var baserad på Sebastian Faulks verk med samma titel, och visst var det så. Första delen sändes igår på SVT, men avsnittet går att se på svtplay.se [länk] fram till 20 maj.

Om jag skulle få beskriva serien så är det en blandning av det bästa från tre världar: succén Downton Abbey (vars två första avsnitt också går att se på svtplay.se [länk] fram till 11 juni), den franska pärlan En långvarig förlovning och en pytteliten gnutta lik fantastiska North & South; men jag ska säga att de här tre är svåra att slå.


Birdsong beskrivs såhär: Den brittiske officieren Stephen Wraysford kämpar i de franska skyttegravarna nära staden Amiens, där han en gång träffade Isabelle - en förbjuden passion och hans livs kärlek.

Det tog lite tid för mig att komma in i serien, fast då talar vi om 20-30 minuter, vilket är rätt lång tid då jag alltid haft en grej för framför allt brittiska men också franska kostymdraman. I vilket fall som helst blev jag riktigt insatt i berättelsen. Eller snarare berättelserna, en av dem utspelar sig i nutid under kriget och den andra under sommaren innan första världskriget bröt ut. Mestadels får man följa Stephen i skyttegraven, men stundvis får man se tillbakablickar på hans tid i Amiens.


Hela historien är så oerhört tragisk, och jag kan inte låta bli att följa händelserna med mina känslostormar. Är upprymd i ena stunden för att i nästa vara nervös och orolig. Kärleksparet Stephen och Isabelle vinner över mig nästan direkt, likaså Firebrace för att han är så genuin och Weir för kommentaren "Christ. Mother has surpassed herself." när han får en stickad tröja i skyttegraven. Så som avsnittet slutade är jag riktigt spänd inför vad som ska hända, både vad gäller kriget och hur sommaren avslutades innan kriget började.

Jag kommer definitivt räkna ner dagarna till andra och avslutande avsnittet. Och längtan efter att få läsa Birdsong är ännu större nu än tidigare. Lycka!

Gick på loppis och..

.. kom inte hem alldeles tomhänt. Visserligen blev det mer i klädesväg än i bokväg, men jag lyckades i alla fall få med mig tre barnsliga ting som jag tycker om.




För ynka 10 kr fick jag plastdjur i form av en zebra och en flodhäst (heja, leksaker! - särskilt som man ska fylla 20 år) samt Elsa Beskows + Herman Siegvalds skolbok Vill du läsa? Första skolåret. Gott liv.

"Well, it's storming like a bitch." - Emma Swan

Jag vet inte hur väl bekanta ni är med hur skrämmande tv-nördig jag faktiskt är, men det ska sägas att jag åtminstone är ett ganska troget fan till nya tv-serien Once Upon A Time (2011—), och snacka om ett värdigt slut på säsong 1 (för ja, säsong 2 is on!). Säsongsavslutningen kom ut för någon timme sedan i USA och jag kunde inte låta bli att se det direkt. Dog nog sisådär femtioelva gånger.

Utan att berätta för mycket kan jag meddela att det är mycket som blir avslöjat, att en del välbekanta ansikten återvänder och att avsnittet har en fantastisk slut-twist som lämnar fler frågetecken än frågor blir besvarade. Gotta love this shiet. Man kanske borde satsa på att bli manusförfattare istället?

(För er som inte vet vad tv-serien handlar om: Centers on a woman with a troubled past who is drawn into a small town in Maine where the magic and mystery of Fairy Tales just may be real. Källa: imdb)

— Någon som är intresserad av att lyssna på mitt prat om television och film?

Några bokomslag som verkligen faller mig i smaken

Jag vill gärna tro att ytan spelar mindre roll, men tycker faktiskt ännu bättre om böcker när de har fina omslag och det tänker jag inte förneka. Är speciellt svag för omslag som är illustrerade, stilrena och har snygg typografi. När bästaste Elin och Hanna i varsitt inlägg på Tonårsboken visade sina favoritomslag blev jag så inspirerad att jag bestämde mig för att göra samma sak.

Här är några av mina tillfälliga och absoluta favoriter:

Om ni är nyfikna på titlarna så är det bara att fråga!

Varje månad hade jag tänkt sammanställa ett inlägg med favoritomslag som jag hittat, och i nästa (som ska publiceras så snabbt jag orkar fota) ska jag visa er favoriter från min egen bokhylla.

“Gin a body meet a body”


Titel: The Catcher in the Rye
På svenska: Räddaren i nöden
Författare: J.D. Salinger
Utgivningsår: 1951
Förlag: Penguin Books Ltd. (1994)
Sidor: 208

Handling:
16-årige Holden Caulfield har för fjärde gången blivit relegerad, den här gången från Pencey Prep. Han bestämmer sig för att lämna skolan tidigare än planerat och åker till New York. Under de tre dagarna som följer tar Holden in på hotell, möter upp gamla bekanta och tänker tillbaka på gamla minnen.

Mitt omdöme:
Mina fingrar och tår räcker nog inte till när jag ska räkna ihop alla de gånger referenser gjorts till Holden Caulfield i klassikern The Catcher in the Rye. Överallt stöter jag på det här litterära mästerverket, i allt från tidningsartiklar till filmer. Alla dessa referenser har jag aldrig begripit mig på och har således tyckt att jag missat poängen i många skämt o. dyl. Så jag bestämde mig för att låna J.D. Salingers enda roman när den stod i mitt stadsbiblioteks ganska smala engelska sektion.

Mina fingrar och tår räcker nog inte till när jag ska räkna ihop alla de gånger som man gjort referenser till Holden Caulfield i klassikern The Catcher in the Rye. Överallt stöter jag på det här litterära mästerverket, i allt från tidningsartiklar till låtar till filmer. Alla dessa referenser har jag aldrig begripit mig på och har således alltid tyckt att jag missat en hel del. Som om jag befunnit mig ensam på andra sidan gathörnet hela tiden medan alla andra hyllat och talat varmt om boken. Så jag bestämde mig för att låna J.D. Salingers enda roman när den stod i mitt stadsbiblioteks ganska smala engelska sektion.
Till att börja med så var jag väldigt överraskad. Språket! Språket var mycket enklare än jag hade föreställt mig det. Det var alltså inga problem med att läsa boken på originalspråk. (Sedan har jag väl alltid haft det om bakfoten att klassiker ska vara tunga att läsa.) Tvärtom faktiskt verkar det som efter att ha läst en del recensioner och analyser angående språköversättningarna till svenska - se Axboms analys här. — Så snälla, läs boken på engelska!

En fin grej med boken är att Holden talar till läsaren, berättar sin historia på ett öppet sätt så att man omedelbart känner en närkontakt. Trots alla hans upp- och nedgångar vad gäller känslor kan jag i alla fall inte låta bli att sympatisera med honom. Holden skulle nog passa in i dagens samhälle, han känns modern, mycket på grund av språket. En (ursäkta språket) jävla massa svordomar nämndes. Över 200 stycken enligt vissa källor. Och det är otroligt många på en 200-sidor lång bok. I en mening kunde jag hitta tre, till och med fem.

En annan sak som gör Holden så modern är den ständiga frågan om identitet och övergången mellan ungdom och att vara vuxen har nog aldrig känts lika tuff efter läsningen av The Catcher in the Rye. Det är svårt för mig att förstå Holden, för i ena stunden är han charmant och ser det fina i alla för att i nästa stund tycka att alla är falska och pretentiösa. Jag önskar konstant att han ska få ett slags harmoni, vilket han kanske på sätt och vis får. Jag vill så gärna ge honom världens längsta kram och låta tystnaden trösta honom.

Överlag är generationsromaner nog något jag har svårt för, men tycker absolut att de är nödvändiga att läsa. Så i hopp om att förstå mer lade jag ner lite tid på att söka på internet. Tänkte att någon kunde förklara bokens storhet för mig, men nej. Inget resultat. Kan någon av er förklara den för mig?

Övrigt:
Som Beatles-fan (och för att jag lever för kuriosa) vet jag att John Lennons mördare bar omkring på ett exemplar av The Catcher in the Rye, och bestämde mig för att leta upp fler kulturella referenser till boken. Än en gång kommer Wikipedia till min räddning. (Pun intended.) — Läs, om ni så vill.

Elis jubileumstävling


Som de flesta vid det här laget förhoppningsvis sett (och läst) fyllde Elis blogg nyligen 2 år och publicerade för ett tag sedan sitt tusende inlägg. För att fira det här hålls en tävling, i vilken man kan vinna den svenska översättningen av Jellicoe Road av Melina Marchetta och andra hemligheter. Tävlingen avslutas på måndag (14/5), så än är det ej för sent att delta! Här finns mer information.

Tankar om ytligheter, please

Ryckte till igår och började pilla ihop antalet nya headers till min lya här, men är en aning kluven..


1) Min gamla och fina vimpel-header. 2) Den nuvarande och ganska simpla headern.


3) En tredje header som känns lite mer färgglad, symmetrisk och mönsterrik.


4) En något mer stilren header; har uppenbarligen en grej för cirklar. 5) En annan variant av 2):an.

~
Så jag vänder mig till er, kära läsare och frågar:
Vilken tycker du bäst om?


En flashback från mitt tolvåriga jag och vad som läses

Var inom stan igår och lämnade tillbaka böckerna som jag läste ut i veckan (recensioner kommer). Nu ger jag mig i kast med vad som kvarstår av bibliotekshögen. Det tar lite tid. Men, numera består den spridda högen av endast nio titlar - applåder, tack!

HÄR ÄR DE TRE BÖCKERNA SOM JAG SKA LÄSA UT FÖRST:

1) Cold Spring Harbor (sv) av Richard Yates; på sida 60.
In the small suburban town of Cold Spring Harbor, Evan Shephard and his young bride Rachel yearn to escape the mistakes of their parents. But as they discover, families exert a hold as tight as fate, and every way out only ends up back home.


2) Nocturner (sv) av Kazuo Ishiguro; på sida 18.
Explores ideas of love, music and the passing of time. From the piazzas of Italy to the Malvern Hills, a London flat to the 'hush-hush floor' of an exclusive Hollywood hotel, this book features characters that range from young dreamers to cafe musicians to faded stars, all of them at some moment of reckoning.


3) The Bell Jar av Sylvia Plath; på sida 13.
A student from Boston wins a guest editorship on a national magazine, and finds a new world at her feet. Her New York life is crowded with possibilities, so the choice of future is overwhelming. She is faced with the perennial problems of morality, behaviour and identity.

Ah. Just det. För er som inte förstod inläggsrubriken så menar jag 2.5-megapixelswebcambilderna. Fjuh, lagom långt ord det där. (Ja, jag spenderade lite tid att testa olika funktioner och roade mig själv ganska så utomordentligt och skrämmande bra.)

Märkliga inköp

Det händer att jag får infall. Märkliga infall. Emellanåt går infallen samman med mina bokinköp.


Finn två fel? Karin Boye och Gustaf Fröding.
Motivering? Jag läser inte poesi.
Varför inte? För att jag inte begriper mig på poesi.


Anledningen till diktköpen? Den stavas passande nog En majvisa, dikten av Fröding som jag analyserade under gymnasiet. Och den gillade jag mycket.

Alltså, jag är nyfiken och mitt märkliga infall betyder att jag ska läsa mer lyrik. I bokhyllan har en treenighet bildats i form av Baudelaire, Boye och Fröding. Ytterst nervkittlande, överraskande nog.

Läser ni poesi? Om ja, hur läser ni den? (Jag vill lära mig!)

Ett sorts uppvaknande


Barnboksförfattaren och Almapristagaren Maurice Sendak dog idag vid 83 års ålder. Till vildingarnas land (originaltitel Where the Wild Things Are) är hans mest kända barnbok, som ju även blivit film, och jag har velat läsa den väldigt länge.

Sendaks böcker som blivit utgivna på svenska är:
Till vildingarnas land 1967
Vilken söt valp eller Vill du verkligen ha en hund? 1977
Higgeli piggeli pop! eller Det måste finnas mer i livet 1986
Lappen på Rosies dörr 1986
I nattköket 1986
  • Till vildingarnas land (1967)
  • Vilken söt valp eller Vill du verkligen ha en hund? (1977)
  • Higgeli piggeli pop! eller Det måste finnas mer i livet (1986)
  • Lappen på Rosies dörr (1986)
  • I nattköket (1986)
Det börjar bli en upprepad grej för mig, som gjorde mig bekant med bl. a. Diana Wynne Jones, Tove JanssonMaria Gripe och Kerstin Sundh först efter deras död. Det är så synd att man först lägger tid på att läsa deras verk när författaren hunnit dö. Jag får nog sätta mig ner i sommar och läsa deras verk. På riktigtriktigt.

— May they all rest in peace.

Bäck, flöde, vaggvisa eller att vagga?


Titel: Ru
Författare: Kim Thúy
Utgivningsår: 2009
Förlag: [sekwa] (2011)
Sidor: 152

Handling:
Ordet ru har många betydelser - "vaggvisa" eller "att vagga" på vietnamesiska, men även "bäck" och i överförd betydelse "flöde (av tårar, blod eller pengar)" på franska. I den här delvis självbiografiska romanen får vi följa en kvinnas minnen från barndomen i krigets Sydvietnam till livet i Kanada, som båtflykting från det splittrade Vietnam, återbesöken i sitt fosterland och moderskapets glädje och vånda.

Mitt omdöme:
Självbiografiska romaner har jag svårt för att ge en taskig recension om, i varje fall sådana som känns mer skönlitterärt skrivna som i det här fallet. Att säga något dåligt om hennes val av berättelser, särskilt hur hon agerade i dessa, får mig att känna mig som en avskyvärd människa. Verkligen. Ändå känner jag att man måste få kunna vara subjektivt lagd och kunna säga vad man tycker - då hon trots allt valde att offentliggöra sitt liv genom att ge ut en bok.
Redan i början slås man av det poetiska språket som kommer att bestå. Boken består av fragment från Thúys minnen, väl utvalda och beskrivna med ett alldeles fängslande och otroligt språk, med ord som lyckas hitta minsta lilla vrå utan större problem - med detta menar jag att hennes språk rymmer mer än tillräckligt.
De fragment som hon valt ut följer inte någon kronologisk ordning, utan ett minne följer ett annat. Hon drar sig till minnes en förfluten händelse för att senare byta till ett annat spår som hon tycker är rätt. Det här skiftandet av tid och rum tycker jag får språket att bli ännu mer poetiskt och det blir ganska befriande och härligt att läsa.
Men å andra sidan ser jag ingen helhet och ibland blir det för ojämnt. Det blir efter ett taget långdraget, trots de få sidorna, att det blir så när som på för pretentiöst och såpass ärligt att det nästan blir hemskt.
Jag undrar om författaren ibland kände en viss obeslutsamhet angående vad hon ville få med.  Bristen på helhet kan man dock likställa med livet - aldrig sluten förrän man är död. - Om ens då, med risk för att vara oerhört pessimistisk (eller realistisk?).
Som oftast är jag berörd, helt förkrossad av de bilder och porträtt hon väljer att visa, och det är under dessa stunder som jag är övertygad om att boken är av egen klass. Sedan kommer bismaken, den som tycker att bilderna och porträtten gjorts för stora för mig att greppa tag om. Det faller på att jag inte förstår mig på Kim Thúy - hon är så komplex med sina tankebanor och de gör mig mer deprimerad än förväntansfull. Jag kan inte förstå hur hon resonerar kring älskandet av sina barn - hur de lär henne innebörden av verbet 'älska' men också får henne att önska att hon aldrig skaffat sig barn om hon hade vetat om den kärlek som skulle att bildas. Värst av allt är det kanske inte att jag inte kan förstå, utan snarare för att jag kan.
Redan i början slås man av det poetiska språket och boken består av fragment från Thúys minnen, väl utvalda och beskrivna med ett alldeles fängslande språk. Orden lyckas hitta minsta lilla vrå utan större problem - med detta menar jag att hon behärskar språket väl.

De fragment som hon valt ut följer inte någon kronologisk ordning, utan ett minne följer ett annat huller om buller. Det här skiftandet av tid och rum tycker jag får språket att bli ännu mer poetiskt och det är ganska befriande och härligt att läsa. Men å andra sidan ser jag ingen helhet och ibland blir det för ojämnt. Det blir efter ett tag så när som på för pretentiöst, trots de få sidorna, och såpass ärligt att det nästan blir för rakt på sak.

Som oftast är jag berörd, helt förkrossad av de bilder och porträtt hon väljer att visa, och det är under dessa stunder som jag är övertygad om att boken är av egen klass. Sedan kommer bismaken, den som tycker att bilderna och porträtten gjorts för stora för mig att greppa tag om. Det faller på att jag inte förstår mig på Kim Thúy - hon är så komplex med sina tankebanor och samtidigt som det är lättsamt är det även deprimerande.

Trots att jag inte kan omfamna Ru helt kan jag hålla med om att hennes språkbehärskning är så imponerande med orden som är som ett rinnande flöde. Ru känns också på sätt och vis som en vaggvisa och slutsatsen lyder att det är en bok jag rekommenderar.

Läste dock (efter att ha skrivit recensionen) DN:s intervju med Kim Thúy som gav lite mer perspektiv på saker och ting - läses här.

Några favoritutdrag:

Vilka skådespelare skulle spela vilka bokkaraktärer?

Igår tog jag en kort paus i mitt läsande av Himlen börjar här av Jandy Nelson (fast den är numera utläst), dels för att jag skulle titta ikapp tv-serien Awkward. och dels för att sammanställa det här inlägget. Jag fick nämligen en snilleblixt medan jag läste boken - vem som var kaktären Joe personifierad - men kom först på att skriva ett inlägg om det när jag såg tv-serien. Så jag passade på att lista några skådespelare som uppenbarat sig i mitt huvud när jag läst böcker.


Min kandidat: Samuel Larsen, som gästspelar som Joe Hart i Glee.
Motivering: Han ser så valpaktig ut och när han ler är det som om solen träder fram mellan molnen och så är det ju det här med att han ser så naiv ut när han ler (på ett bra sätt), vilket är hur jag ser Joe i boken..


Min kandidat: Steven R. McQueen, som spelar Jeremy Gilbert i The Vampire Diaries.
Motivering: Jag har verkligen lätt att föreställa mig honom som en äldre version av Jamie (som i boken bara är 14 år). McQueen personifierar redan den här rollen om man ser till hans roll i TVD - där han dock är något jobbigare/tonårigare. — Så kanske om Stephenie Meyer får för sig att skriva en fortsättning på The Host och samtidigt passar på att åldra karaktären med ett par år?



Min kandidat: Darren Criss, som medverkar i Glee som Blaine Anderson.
Min motivering: Utifrån beskrivningen av Noah i boken, skriven av David Levithan, kom jag automatiskt att tänka på Darren - med karisman, personligheten, håret och speciellt ögonen. Men ja, det bara klickade direkt. (Det kan väl lite bero på hans roll i Glee..)



Får ni någonsin ett slags uppenbarelse i er läsning där ni bara vet hur karaktärerna ser ut?

Hur man gör mig extra glad



Igår fick jag hem mitt andra recensionsexemplar någonsin, nämligen Himlen börjar här av Jandy Nelson som jag har spanat in hur länge som helst. Fastän jag redan visste hur paketet skulle se ut så kunde jag inte låta bli att skutta lite av glädje över det fint inslagna paketet från bokförlaget Gilla böcker. Tack, återigen tack!

Fredagssvårigheter att bestämma sig för endast en

Så för tillfället läser jag tre böcker samtidigt!



De utvalda böckerna är:
- Epifanier av James Joyce som jag fick börja om på och har inga direkt konkreta tankar om den ännu.. (Kanske för att det inte är en vanligvanlig bok.)
- Ten Things We Shouldn't Have Done av Sarah Mlynowski som jag var tvungen att ta med mig hem från biblioteket efter att ha följt bokbloggen Ungavuxnas två inlägg om den.
- En gång av Margaret Wild som jag har hört så mycket gott om, dock påbörjad med en nypa oro (eftersom jag har svårt för skönlitterära böcker som är skrivna i diktform).

— Vad läser ni nu? Och är den/de bra?
Lästips är alltid välkomna även om jag har en lista som växer sig större för var dag!

Katten som älskade regn

Som ni kanske såg i förrigår nämnde jag att bästa illustratören Malin Ahlin ska ge ut sin egen bilderbok via Leopard Förlag, men redan nu kan vi alla få ta del av hennes fantastiska illustrationer i boken Katten som älskade regn som är skriven av Henning Mankell. Bäst! Fler av Malins strålande illustrationer (och fyndiga inlägg) går att finna på hennes blogg - här.


Handling:


~ För den intresserade går boken att köpa här, här och här. ~

“Body and soul. Two different things.”


Titel: The Host
På svenska: Genom dina ögon
Författare: Stephenie Meyer
Utgivningsår: 2008
Förlag: Little, Brown and Company
Sidor: 619
Serie: — (Men, Meyer har sagt att hon kanske ska skriva två uppföljare, som i såfall skulle heta The Soul och The Seeker.)

Handling:
Världen har förändrats och en fredlig, ny ras har kommit för att stanna på jorden. Den nya arten behåller människokroppen, men lägger beslag på dess sinnen. De allra flesta människorna har vid det här laget fallit när Wanderer får en kropp tilldelad sig. Det visar sig dock att den tillhört en av motståndarna till den nya rasen. Melanie Stryder, kroppens ursprungliga ägare, håller sig fast och vägrar att försvinna. Wanderer blir ofrivilligt översköljd av minnen och bilder med Melanies kärlek Jared och faller slutligen för honom själv, vilket leder till att de tillsammans bestämmer sig för att hitta honom.

Mitt omdöme:
Då och då sviktade historien lite med delar som inte var särskilt händelserika, fast väntade hela tiden på att någon skulle dö. Åtminstone varje gång jag passerade ytterligare 100 sidor väntade och väntade jag, haha. Andra delar var på gränsen till för smöriga, vilket jag i början oroade mig för, men det förstörde inte läsningen avsevärt. Ett exempel är en av Wanderers tankar: "Perhaps without the lows, the highs could not be reached." I rest my case.
Min favoritkaraktär är definitivt Wanderer, som jag tycker får en rättvis och en överlag trovärdig karaktärsutveckling. I de flesta fallen när de två bråkar med varandra hejar jag på Wanderer eftersom Mel ofta beter sig som en riktig egoist och barnrumpa. Det här får mig att vilja fråga Stephenie Meyer vad Jared ser i henne. Förtjust i både Melanie och Wanderer var jag dock, och önskade de båda lycka.
Vad gäller trovärdigheten kan jag inte precis spela domare eftersom det trots allt är sci-fi. Dock var jag angående karaktärförhållandena till en början mycket skeptisk fastän det här med kärlek ju alltid är en individuell fråga, men vem kysser någon efter att precis ha försökt strypa samma person? Visst kan jag förstå att man blir på gränsen till galen efter att ha spenderat en lång tid för sig själv. Fast helt irrationellt beteende skulle jag vilja säga ändå. Trots skepsism drogs jag äckligt mycket till Melanies och Jareds förhållande och i slutändan ville jag veta mer om dem. Så det här är anledningen till att jag skulle vilja se en uppföljare, men praktiskt taget den enda. Jag lutar alltså mer mot att The Host ska förbli ett fristående verk. Jag tror inte på att historien kan fortsätta jämnt i de andra böckerna.
Annars var jag inte förtjust i att många har sagt att boken har ett triangeldrama, för det är ju inte! För mig var det aldrig det i alla fall.. Därför kunde jag utan dåligt samvete tycka om Ian lika mycket som Jared. Men på grund av snacket och säljandet av triangeldramat höll jag mig borta från Meyers andra succé, vilket medförde låga förväntningar nu när jag till slut valde att läsa boken. Så på sätt och vis är jag kanske tacksam ändå.
Slutet var helt klart godkänt. Då och då fick jag vibbar av tv-serien (och aliendramat) Roswell och bokserien Imorgon när kriget kom av John Marsden. Mest av allt fick jag dock rejäla och konstanta vibbar av zombiedramat The Walking Dead - erkänn - ni som sett serien - att det finns en massa likheter?! Ska ej avslöja dessa här eftersom det fortfarande finns de som varken läst The Host eller sett The Walking Dead. Plus att Melanies lillebror Jamie påminner mig mycket om en ännu snällare version av Elenas lillebror Jeremy i The Vampire Diaries. (Utgår då från tv-serien.)
På det hela var jag riktigt positivt överraskad och är glad att jag bestämde mig för att läsa boken. Trots att jag förmodligen hade älskat den mer för fyra år sedan. Sedan känner jag att klassningen av boken var något felplacerad - och ser den mer som en ungdoms-/YA-bok än en för vuxna - utan att se så mycket till själva språket.
Nu ser jag fram emot filmen som kommer ut 29:e mars nästa år!
Då och då sviktade historien lite med delar som inte var särskilt händelserika. (Ändå läste jag ut boken på två dagar.) Fast jag ska erkänna att det berodde på att jag hela tiden väntade på att någon skulle dö - varje gång jag passerade ytterligare 100 sidor väntade och väntade jag helspänt på det. Andra sviktande delar var på gränsen till för smöriga, vilket jag i början oroade mig för, men det förstörde inte läsningen avsevärt. Ett exempel på en klyscha är en av Wanderers tankar: "Perhaps without the lows, the highs could not be reached." I rest my case.

Min favoritkaraktär var definitivt Wanderer, som jag tycker får en rättvis och en överlag trovärdig karaktärsutveckling. I de flesta fallen när de två bråkar med varandra hejar jag på Wanderer eftersom Mel ofta beter sig som en riktig egoist och barnrumpa. Det här får mig att vilja fråga Stephenie Meyer vad Jared ser i henne. Förtjust i både Melanie och Wanderer var jag dock, och önskade de båda lycka.

Vad gäller trovärdigheten kan jag inte precis spela domare eftersom det trots allt är sci-fi. Dock var jag angående karaktärförhållandena till en början mycket skeptisk fastän det här med kärlek ju alltid är en individuell fråga, men vem kysser någon efter att precis ha försökt strypa henne sekunden innan? Jo, tydligen Jared. Till hans försvar kan jag dock förstå att man blir på gränsen till galen efter att ha spenderat en lång tid för sig själv. Fast helt irrationellt beteende skulle jag vilja säga ändå.

Trots skepticism drogs jag äckligt mycket till Melanies och Jareds förhållande, tyckte om deras envishet och i slutändan ville jag veta mer om dem. Så det här är anledningen till att jag skulle vilja se en uppföljare, men praktiskt taget den enda. Jag lutar alltså mer mot att The Host ska förbli ett fristående verk. Jag tror inte på att historien kan fortsätta jämnt i de andra böckerna.

Annars var jag inte förtjust i att många har sagt att boken har ett triangeldrama, för det är det ju inte! För mig var det aldrig det i alla fall. Därför kunde jag utan dåligt samvete tycka om Ian lika mycket som Jared. Just på grund av snacket och säljandet av triangeldramat höll jag mig borta från Meyers andra succé, vilket medförde låga förväntningar nu när jag till slut valde att läsa boken. Så på sätt och vis är jag kanske tacksam ändå.

Slutet var helt klart godkänt. Då och då fick jag vibbar av tv-serien (och aliendramat) Roswell och bokserien Imorgon när kriget kom av John Marsden. Mest av allt fick jag dock rejäla och konstanta vibbar av zombiedramat The Walking Dead - erkänn - ni som sett serien - att det finns en massa likheter?! Ska ej avslöja dessa här eftersom det fortfarande finns de som varken läst The Host eller sett The Walking Dead. — Pst, gör det! Plus att Melanies lillebror Jamie påminner mig mycket om en ännu snällare version av Elenas lillebror Jeremy i The Vampire Diaries. (Utgår då från tv-serien.)

På det hela var jag riktigt positivt överraskad och är glad att jag bestämde mig för att läsa boken - trots att jag förmodligen hade älskat den mer för fyra år sedan. En sak som jag emellertid störde mig på (om än ytterst lite) så var det klassningen av boken för den är något felplacerad - och jag ser den mer som en ungdoms-/YA-bok än en för vuxna - utan att se så mycket till själva språket.

Nu ser jag fram emot filmen som kommer ut 29:e mars nästa år!

I brist på annat att göra

När man precis läst en galet bra bok händer det att jag ibland vill läsa en bok som påminner om den, så idag sökte jag lite - visserligen på måfå - på sajten literature-map (som jag tidigare har tipsat om) och fick upp de här resultaten:

Mina tankar:
1) Det är ju inte egendomligt att sajten envisas med att nämna Sara Gruen då hon precis som Erin Morgenstern skrev om en cirkus, liksom J.K. Rowling med magi-temat och Neil Gaiman med det övernaturliga samt sagolika. Dock tycker jag att likheterna tar slut där.
2) Stephen Fry har jag ännu inte bekantat mig med som författare, men jag blev lite förvånad över att se hans namn där ändå. Precis som jag blev med Haruki Murakami, Herman Hesse och Charles Dickens.
3) Överlag ser jag bara små detaljer som gör att några författare dyker upp i samband med Morgenstern, och skulle påstå att detta var ett tämligen intressant resultat.


Mina tankar:
1) Jag tycker att stavningen av Foers namn - Jonathon - och det faktum att Stephen Chbosky är med hela tre gånger automatiskt sänker min tillförlitlighet till sajten. (Det känns rätt B..)
2) Annars blev jag rätt förvånad över att se författarnamnen Jeff Lindsey, Ally Condie, Curtis SittenfeldMo Willems och Sarah Dessen. De flesta andra med faktiskt - och
3) .. ändå inteha med David Levithan! Mäkta märkligt. Eller vad tycker ni? De andra författarna tycker jag har mindre likheter med Greens författarstil, men det kan kanske också bero på att jag läst en del Levithan-verk men endast läst Greens The Fault in Our Stars..


Mina tankar:
1) Kontinuitet finns det i alla fall, för här nämns John Green.
2) Den största protesten jag har i den här sökningen är utan tvekan Nicholas Sparks, som jag inte vill se här alls. Visst har Collins en del kärlek med i The Hunger Games-trilogin, men Sparks främsta ledord är ju klyschig! Stor skillnad.
3) Annars var det inte överraskande att se namn som Veronica Roth, Stephenie Meyer, Michael Grant, L.J. Smith etc. bland resultaten - för det känns som om de flesta som läser THG läser böcker av nyligen nämnda.

Mina sluttankar:
Jag vet inte riktigt hur ens sökningar sammanställs (mer än att det är av en dator), men det har kanske mer med vilken sorts läskrets som en bok eller författare har? Att man gillar Chbosky om man gillar Green osv. Och så är jag tydligen en tönt som överanalyserar saker och ting. 8')



2-årstävling hos Andrea

Andreas blogg fyller 2 år och det firas med en tävling. Vinsten är Noras val eller Den statistiska möjligheten för kärlek vid första ögonkastet + ett presentkort på Adlibris för 100 kr!

Tävlingen varar fram till 24:e maj och mer information hittas här.

På tapeten: saker jag tycker om på nätet

Personligen tycker jag att det är viktigt att dela med sig här i livet, även om jag stundtals glömmer bort det helt och hållet, vilket bidrar till det här inlägget. Här nämns ett antal länkar förknippade med litteratur som jag funnit på internet som jag gillar:

5. Bokpotaten-tuberosums inlägg om Shaun Tan. 6. Att Pottermore numera har öppnats för allmänheten!


7. Att Pia har öppnat upp sin hemsida och lagt upp första delen av sin bok 'Världen är elak'. 8. Snart kommer Sarah Dessens bok ut på svenska, 'Du glömde säga hej då'.



Läsrapport för april


Antal böcker: 7 (26 av 54)*
Kvinnor/män: 3/4
Klassiker: 2 (3 av 5)*
Svenska/engelska: 5/2
Vuxen/ungdom: 5/2
Grafiska noveller: 1
Omläsningar: 0
*Mitt mål för 2012 är att läsa minst 50 skönlitterära titlar, varav 5 ska vara klassiker. (Moderna klassiker ingår.)

Tankar kring läsandet
Jag tog verkligen tag i 'klassikergenren' och läste två stycken som jag dessutom har velat läsa länge! Det var inte alls stretigt att komma in i ett läsflyt, utan tänkte roligt nog hur smidigt det kändes att påbörja en ny bok. Fast det berodde nog mycket på grund av valen, mycket blandat med klassiker, lättare skönlitteratur, en hel del på svenska och så en grafisk novell. April började med en desto mindre bra ungdomsbok, men slutade på topp med två debutanter. Bra månad för böcker!

Titlarna jag läste

1. Gabrielle Zevin - Jag minns inte varför jag älskar dig || 2. Franz Kafka - Förvandlingen
3. David Levithan - Liten parlör för älskande || 4. J.D. Salinger - The Catcher in the Rye
5. Erin Morgenstern - Nattens cirkus || 6. Kim Thúy - Ru || 7. Shaun Tan - Tales from Outer Suburbia

Bästa boken
Utan tvekan Nattens cirkus av Erin Morgenstern! Hon övertygade mig direkt och jag är riktigt imponerad av att det här är hennes debutroman - fylld med oförglömliga beskrivningar och en fängslande berättelse. Ser definitivt fram emot fler böcker av henne. (Håller tummarna på att det är snart.) Annars stormälskade jag också Tales from Outer Surburbia, som jag ville stjäla från biblioteket och bevara på hyllplanet vid min huvudkudde så att jag kan bläddra i den när jag vill.

Sämsta boken
Var inte särskilt betagen av Jag minns inte varför jag älskar dig, vars titel lockade mig i första taget. Att titeln inte riktigt speglade innehållet är väl dock en miss från den svenska översättningen.. Den hade faktiskt en intressant utgångspunkt och plot - dock var den inte helt trovärdig och tvisterna i den kändes ibland lite överdrivna och orealistiska - nästan som att läsa om en dokusåpa.

Tankar inför maj månad
För tillfället väntar jag på nyheter angående min framtid (ja, fortfarande), och beroende på utgången kommer jag antingen läsa mer eller också mindre. Vi får se! Helst hoppas jag såklart på goda nyheter även om det leder till minskad lästid. Oavsett resultatet ska jag se till att röja undan min bibliotekshög och ge mig an mina hyllvärmare. I tv-väg ska det bli sjukt spännande i och med att många serier har sina säsongsavslutningar i maj och några av dem försvinner för gott (t.ex. Desperate Housewives och House), vilket gör mig gladledsen men mest ledsen. Mer om tv-seriers öde här.

RSS 2.0