En trygg berg- och dalbana


Titel: Du glömde säga hej då
Originaltitel: What Happened to Goodbye
Författare: Sarah Dessen
Utgivningsår: 2011
Förlag: Rabén & Sjögren (2012)
Sidor: 434

Handling:
Efter föräldrarnas skilsmässa har Mclean de senaste åren flyttat mellan olika städer - överallt där hennes pappa behövts. I stället för att se det som något negativt innebär flyttarna nya möjligheter att börja om, att bli någon ny. Men flytten till Lakeview är annorlunda och trots att Mclean redan bestämt sig för vem hon vill vara tycks hon inte kunna vara någon annan än just sig själv. Så vem är Mclean egentligen?

Mitt omdöme:
De relativt få Dessen-böckerna jag gett mig på har jag tyckt mycket om, och detsamma måste jag säga gäller Du glömde säga hej då. Även om jag inte blev lika lyrisk av denna berättelse som jag blev av de tidigare svenska utgivningarna Mycket mer än så och Mitt perfekta liv så kan jag inte låta bli att bli töntigt insatt och upprymd av Mcleans alla bekymmer. Trots väldigt förutsägbara vändningar i berättelsen och impulsartade beslut som karaktärerna tar.
Om jag hade fått träffa författaren skulle jag vilja fråga Sarah hur hon lyckas skapa alla sina killkaraktärer. För de är verkligen löjligt fina. De såkallade skavankerna som de har, hit räknas även Dave, är nästintill obefintliga. Bristen på dåliga sidor får mig att rynka näsan lite, även om jag samtidigt tror att det är ytterligare en anledning till varför jag tycker om de här berättelserna. Sedan kan väl bristen bero på att killarna aldrig är huvudpersonerna i Dessens böcker, vilket får mig att vilja skriva ett par meningar om Jason som är en biroll i boken. Precis som Anna på Boktycke tyckte jag också att Jason var den mest intressanta karaktären - hur gick han från en rättså motbjudande till en ödmjuk och otråkig karaktär? Jag går defintivt och ställer mig i kön till boken där han är huvudrollen.
Och precis som de flesta andra som läst Dessens böcker kan jag inte heller låta bli att inte jämföra den här boken med hennes tidigare under läsningen. Så visst blev jag lite besviken på den senaste, och min favorit är - än så länge - Mycket mer än så, men den är fortfarande läsvärd.
I slutändan är det en feel good-ungdomsbok som är perfekt för latare dagare. Du glömde säga hej då är vad jag skulle påstå ett säkert kort - en trygg berg- och dalbana.
De relativt få Dessen-böckerna jag gett mig på har jag tyckt mycket om, och detsamma måste jag säga gäller Du glömde säga hej då. Även om jag inte blev lika lyrisk av denna berättelse som jag blev av de tidigare svenska utgivningarnaså kan jag inte låta bli att bli töntigt insatt och upprymd av Mcleans alla bekymmer. Trots väldigt förutsägbara vändningar i berättelsen och impulsartade beslut som karaktärerna tar.

Mclean är en överlag sympatisk karaktär som jag snabbt ville lära känna bättre, men jag blev desto mer positivt överraskad över de andra karaktärernas förändringar - Deb var exempelvis en härlig kontrast till Heather, Riley och Ellis och det var kul att se hur hon växte. En tredje karaktär jag gillade var Dave, killen som var granne med Mclean, som var precis lagom charmig, rar, intelligent och rolig utan att vara olidligt perfekt. Eller?

Om jag hade fått träffa författaren skulle jag vilja fråga Sarah hur hon lyckas skapa alla sina killkaraktärer. För de är verkligen löjligt fina. De såkallade skavankerna som de har, hit räknas även Dave, är nästintill obefintliga. Bristen på dåliga sidor får mig att rynka näsan lite, även om jag samtidigt tror att det är ytterligare en anledning till varför jag tycker om de här berättelserna. Sedan kan väl skavankbristen bero på att killarna aldrig är huvudpersonerna i Dessens böcker, vilket i sin tur får mig att vilja skriva ett par meningar om Jason som är en biroll i boken.

Liksom Anna tyckte jag också att Jason var den mest intressanta karaktären - och jag undrade hur han gick från att vara en rättså torr till en ödmjuk och otråkig karaktär. (Han var även med i Mitt perfekta liv och Mycket mer än så.) Nyfikenheten väcktes helt klart och jag går defintivt och ställer mig i kön till boken där han är huvudrollen.


↑ Språket var som vanligt bra (även om det fanns både felstavningar och inkorrekta meningsföljder) samt lättläst och jag tyckte om hur många av styckena avslutades med mer "poetiska" inslag.

Och precis som de flesta andra som läst Dessens böcker kunde jag inte heller låta bli att jämföra den här boken med hennes tidigare. Så visst blev jag lite besviken på hennes senaste, och min favorit är fortfarande Mitt perfekta liv, men jag skulle ändå vilja säga att Du glömde säga hej då är läsvärd.

I slutändan är det här en feel good-ungdomsbok som är perfekt för lata (sommar)dagar. Du glömde säga hej då är vad jag skulle påstå ett säkert kort - en trygg berg- och dalbana.

Slutligen tackar jag Rabén & Sjögren så mycket för recensionsexemplaret!
Trackback
RSS 2.0